5. Avslutande diskussion

Efter denna redogörelse ska jag nu sammanställa de olika huvudlinjerna i SAP och utifrån makt- och kontrollperspektivet tolka den process som försiggick mellan åren 1928-37. Jag har förvisso i kapitel 3 och 4 både beskrivit och analyserat mina resultat, men de får utgöra relief och underlag för tillämpningen av min analysmodell och för den fortsatta diskussionen. Här kommer jag främst att klarlägga och analysera gestaltningen av huvudlinjernas idémässiga karaktär och förhållande till statskyrkan utifrån makt- och kontrollperspektivet. Jag vill även visa hur SAP som politiskt parti styr och skärper kontrollen över ett samhällsområde, samt hur partiet ideologiskt/pragmatiskt motiverar detta.

Under perioden för min undersökning går att urskilja två huvudlinjer inom partiet. Den ena är den konsekventa statskyrkolinjen som främst representeras av Artur Engberg. Han driver ”statskyrkoidéns restlösa förverkligande”, uppfattningen om kyrkan enbart som ett av statens organ, som ska leda till statskyrkans avskaffande. Från 1930 och framåt intar han dock en mindre skarp hållning och under tiden som ecklesiastikminister förändras Engberg och ser statskyrkan mer och mer som en garant mot katolicismen och som en tillgång för kulturlivet.

Motsättningarna mellan statskyrkan och staten hade också positiva effekter, särskilt på statslivet. Han överger sin principiella hållning till religionsfriheten och närmar sig den andra huvudlinjen under samma period: folkkyrkolinjen, den pragmatiska¹, med bl a Hallén, Sandegård och Lindström i spetsen. Statskyrkan skulle bevaras eftersom den var en så betydande del av kulturlivet och samhället. Genom att rensa bort dogmer och tvång (t ex den för konfirmanderna nedlåtande syndabekännelsen) kunde kyrkan reformeras och bli en kyrka för alla. Detta var också den linje som kom att utvecklas och dominera partiet från ungefär 1930 och framåt och därför har jag lagt mest vikt vid denna linje i min analysmodell.

5.1 Den politiska kontrollen och inordningen

Vad hade då Engberg för intention med sin statskyrkolinje? Jo, han ville ha starkare politisk kontroll över statskyrkan, förändra dess struktur och anpassa det enligt en statlig institutionsnorm. Detta innebar t ex avskaffandet av biskoparna och tillsättningen av en överstyrelse. Motiveringen till detta var att statskyrkan skulle vara som vilken annan institution som helst med demokratiskt tillsatta styrelseledamöter. Biskoparna skulle alltså inte presidiera i egenskap av andlig auktoritet. Efter denna förändring skulle statskyrkan avskaffas. SAP sökte omvandla det kapitalistiska och borgerliga samhället och upprätta, samt befria de utsugna socialt, andligt och materiellt.² Att driva statskyrkolinjen var en del i omvandlingen av samhället. Denna linje vann på sikt inget gehör i partiet utan uppslukades av den mer pragmatiska och folkkyrkliga linjen.

Per Albin Hanssons reforminitiativ av SAP efter kosackvalet 1928 syftade till att göra SAP till ett parti som kunde regera.³ De inre motsättningarna var tvungna att upphöra och partiet skulle inte bara söka stöd inom arbetarklassen utan även inom andra samhällsgrupper. Den politiska makten skulle uppnås genom att bli ett hela svenska folkets parti och politiken drivas utifrån en samförståndsanda. Följden blev att den praktiska och faktiska politiken bedrevs på helt andra grunder än utifrån partiprogrammets postulat. Ideologin och teorin släpade efter. Kravet på statskyrkans avskaffande var inget annat än döda bokstäver, medan dess bevarande en levande realitet. Insåg SAP vikten av att behålla statskyrkan? Det var förmodligen detta som bidrog till den förnyade hållningen.

SAP fann en ideologisk och programmatisk bas i liberalteologin och den hallénska folkkyrkotanken. Ideologins funktion är att den ”legitimerar och förklarar...de politiska samhällsförhållandena, styrelseformerna och underordningsförhållandena. Den legitimerar de sätt på vilka staten fungerar–som administrativ tvångsapparat och fysisk våldsmakt likaväl som socialstat och skolstat.”⁴

Den idealistiska grunden i kristendomen och socialismen sågs som snarlik och liberalteologin gav ett idémässigt underlag för en mindre dogmatisk och bekännelsetrogen kyrka. Varför drevs då en annan politik? Hos Hallén fanns en grundläggande syn på kyrkans väsen och samhällsroll som togs emot positivt av partiet. Tingstens anmärkning att socialdemokrater blev mer aktiva inom kyrkan kan också ha berott på att det fanns en vision av hur statskyrkan skulle kunna bli. SAP:s ideologiska hållning till statskyrkan var egentligen klar på pappret, men politiken fördes inte utifrån denna.

Vad är då över- och underordningsproblematiken enligt min analysmodell? SAP drev krav på reformer om hur statskyrkan borde vara och utifrån den liberalteologiska förankringen rättfärdigades dessa krav. De sade sig företräda folket som ville ha en folkligare kyrka. Stundtals hårdnade retoriken och kyrkans underordning under statsmakten och dess förpliktelse gentemot folket poängterades. Det var statskyrkans uppgift som underordnad samhällsinstitution att tillgodogöra sig den överordnade och dominerande ideologin, men samtidigt bekräfta dess giltighet.

Reformerna sades vara för kyrkans egen skull.⁵ Men vad var egentligen problemet med denna uppfattning? Borde inte statskyrkan anpassas och underordnas den demokratiska viljan? Inom kyrkan fanns onekligen konservativa krafter som var emot en politisering av kyrkans struktur. Politiska system och demokratisk representation sågs inte som absoluta och odisputabla. Idén om folksuveränitet och parlamentarism som applicerades på den kyrkliga strukturen var främmande för en betydande del av kyrkan.⁶

Den högsta auktoriteten för kyrkan var Gud och av tradition genomdrevs inte reformer via majoritetsbeslut av en folkligt tillsatt församling. Men det var inte enbart reformer av organisationsformerna inom kyrkan som SAP eftersträvade, utan även frågor rörande läran. Sandegårds förslag om annan konfirmationsordning och syndabekännelse är exempel på en lärosyn som motiverades vara den ”rätta” i förhållande till gamla tvångsmässiga och svåra ordningar. Folksuveränitetens princip skulle tillämpas även på detta område och lekmannainflytandet och dess representationen öka. SAP:s intention att skapa en öppnare kyrka för medborgaren kolliderade med kyrkans tradition och auktoritetsuppfattning i lärofrågor där bevarandet av den apostoliska successionen och trohet mot bekännelsen var det viktigaste.

5.2 Partiet, statsmakten och utbredningen

Hirdman menar att utbredningen var skapandet eller tillskansandet av institutioner från statsmaktens sida och legitimeringen av dessa. Utbredningen finns inom den socialdemokratiska ideologin där den ses som essentiell, enligt Hirdman. Statskyrkan var redan ett område där staten kunde utöva ett faktiskt inflytande. Däremot går det enligt min mening alldeles utmärkt att tala om en utbredning där nya maktstrukturer och ordningar eftersträvades.

Demokratiseringen skulle också omfatta statskyrkan. Hur legitimerade SAP denna strävan och sin vilja att knyta statskyrkan som institution närmare staten? Jag har redan nämnt två tänkbara orsaker (kyrkopolitik var kulturpolitik och folket ville ha en mer öppen och lättillgänglig kyrka) och tänkte fördjupa mig i dem samt se om det fanns andra legitimeringssätt. Det kanske tydligaste försöket att legitimera och ge denna giltighet gjorde SAP utifrån att medvetet propagera för ”folkkyrkan”. Likväl som det skulle finnas folkhem, folkets hus och folkets park, borde det rimligtvis finnas en folkkyrka. För att genomföra folkkyrkan arbetade partiet för att omvandla kyrkans maktstruktur och införa en demokratisk/parlamentarisk modell. Detta motiverades och legitimerades utifrån att det var folkets vilja som skulle komma till uttryck i kyrkan. Ökad lekmannarepresentation var en nödvändighet. Detta skulle som sagt också medföra en mer allmän och folkligt religiös prägel av kyrkans lära. Det kristna budskapet skulle berikas av världslig visdom och insikt. Men vad var betydelsen av folkbegreppet och hur användes det för utbredningen?

Per Albin Hanssons reformer av SAP avsåg som sagt att göra partiet mer öppet för andra samhällsklasser. Ett led i detta var användningen av begreppet ”folk”. Definitionen innefattade både arbetaren och bonden som gemensamt sågs kämpa mot det kapitalistiska systemet. Det var en definition som byggde broar över klassgränserna: ”Unity of the folk over class divisions”. För övrigt var begreppet retoriskt att föredra framför enbart ”arbetare”. Hansson uttryckte själv detta med att klasskampen var något fruktansvärt påtagligt, men detta fick inte leda till att man gick miste om det storartade i att ha patent på och använda folkbegreppet i propagandistiskt syfte. Om partiet sade sig kämpa för folket skulle medborgarna lyssna och lockas till att vara en del av detta folk. SAP var dock inte ensamma om att använda begreppet utan övriga partier (utom kommunisterna) brukade och försökte medvetet göra det till sitt eget. För att legitimera SAP:s användning av begreppet pekade Hansson på att det redan i partiets begynnelse fanns exempel på dess användning, bl a partiets första tidning Folkviljan .⁷

SAP syftade till något som mycket väl kan kallas ett ”förfolkligande” av kyrkan. Bo Stråth (se forskningsläge) menar att folkhemsretoriken och strävan mot en socialdemokratisk folkkyrka inte ska tolkas i ”manipulativa termer”. Han betonar även en växelverkan mellan arbetarrörelsen och statskyrkan. Det senare förekom med största sannolikhet, men mitt makt- och kontrollperspektiv ger dock en annorlunda bild av den socialdemokratiska politiken i förhållande till statskyrkan. Stråth missar konsekvensen av politiken som innebar ett förgripande på religionsfriheten, tvärtemot partiets intentioner. Åtminstone om man fick tro partiprogrammet. Stråth har noterat förskjutningen från ”klass” till ”folk” och att statskyrkan blev ett instrument för politisk praxis och kontroll. Det blev möjligt att skydda medborgaren från katolicismen. Men vad fick detta för faktiska konsekvenser? Här är Stråths svar inte tillräckligt. Min undersökning visar att det bakom retoriken dolde sig en intention att styra och kontrollera det religiösa livet. Det går inte att bortse från bl a Engbergs uttalanden i denna fråga.

Genom att göra kyrkopolitiken till ett område under kulturpolitiken kunde statliga ingrepp motiveras utifrån helt andra grunder. Folkkyrkolinjen drev förändringar utifrån en kulturpolitisk aspekt, bl a rörande prästutbildningen. Engberg skrev i sin Demokratisk kulturpolitik:

Staten har prästutbildningen i sin hand...Förbindelsen mellan humanistisk och teologisk utbildning blir allt intimare...Den religiösa kulturen har säkerligen ofantligt mycket att vinna härpå...Det lider intet tvivel att denna väg till utjämnande av förefintliga spänningar och motsättningar är både framkomligare och riktigare än att söka häva dem genom ingrepp från statsmakternas sida i själva läran och förkunnelsen. Det torde nämligen vara obestridligt, att dessa senares modernisering får det största och mest bestående värdet, därest mognar fram som en naturlig frukt av vidgade vyer och tolerantare livssyn hos kyrkans egna tjänare.⁸

Engbergs uttalande röjer en anticiperande hållning där själva prästutbildningen på sikt skulle omvandla kyrkans lära och ordning. Problemet med denna hållning är att den står i motsättning till religionsfriheten och dubbelheten i uttalandet är uppenbart. Vad menade Engberg egentligen? Om nu staten kontrollerar prästutbildningen, d v s vad prästen bör veta och kunna (utifrån statens tycke), så är väl detta trots allt en form av kontroll och ett ingrepp från statens sida? Det innebär dessutom en likriktning av utbildningens innehåll.

Kanske ansåg Engberg att detta var en form av religionsfrihet som var att föredra framför s k fullständig religionsfrihet? Det var bättre att skydda medborgaren från katolicismen och de reaktionära krafterna i kyrkan på detta sätt. Då är det svårt att förstå honom eftersom han med religionsfrihet menade individens frihet att tro och utöva denna tro fritt, utan att påtvingas andra trosåskådningar. Konsekvensen blir den motsatta. Utifrån ett dylikt förfaringssätt att likrikta skulle detta tränga ut oliktänkande. Genom att kontrollera rekryteringen och utbildningen av präster till kyrkan skapades de facto ett prästerskap med ”korrekta” åsikter och synsätt, som i sin tur skulle legitimera och stöda folkkyrkotanken. Varför ville Engberg detta? En tanke är att folkkyrkan alltså inte enbart skulle skapas och legitimeras utifrån folket, utan även utifrån ett konverterat prästerskap verksamt i en omdanad och lydig samhällsinstitution:

Institutioner som uppehåller ideologier är...byggda på en viss typ av praktik...men det är inte så, att ideologin endast är en ’följd’ av en organisations praktik. Det kan också förekomma att praktiken kommer att ordnas på ett sådant sätt, att den ger en grund för en viss ideologi, eller ’bekräftar’ den.⁹

SAP eftersträvade ideologisk legitimitet från lekmännen i kyrkan och kyrkan själv som gjordes via en folkbegreppsretorik och en skolning av förkunnarna i kyrkan. Det var framtidens linje. Den principiella hållningen till religionsfriheten utifrån partiprogrammets punkt I var övergiven. Men varför kunde inte de skäl som angavs för att bevara punkt VI i partiprogrammet p g a dess balans i förhållande till punkt I ses som rimliga? Engberg sökte religionsfrihet men förbröt sig på den i tre avseenden: 1) statskyrkan bevarades, 2) prästerna utmönstrades och tillfördes den kunskap som var passande i överhetens mening och 3) möjligheten till pluralism i kyrkan inskränktes. Oavsett om skälen var att skydda medborgarna mot reaktionärer i kyrkan eller berika kulturlivet betydde den politik som fördes en form av övergrepp.

Men invändningen kan göras att Engberg som ecklesiastikminister mycket välvilligt såg medborgarens frihet som det viktigaste. Detta betvivlar jag inte. Tingsten, Beltzén och Ralfnert betonar nazismens och totalitarismens inverkan på Engbergs hållning till statskyrkan. Statskyrkan blev vapendragare i kampen mot anti-humanistiska och odemokratiska ståndpunkter. Och det är uppenbart att Engberg vid mitten av 30-talet reagerar på detta. Hur ska då Engbergs uttalande ovan tolkas, för uppenbarligen förespråkade han, enligt Beltzén, inte det ofria och totalkontrollerade kyrkosystem som fanns i Tyskland? Men även om Engberg var mot den form av kontroll som utövades på den tyska statskyrkan blottlägger makt- och kontrollperspektivet att han inte kom ifrån att en statligt kontrollerad prästutbildning innebar en homogenisering av prästernas förkunnelse och i ett längre perspektiv ett övergrepp på religionsfriheten som princip. I viss mån berördes även yttrande- och åsiktsfriheten, de demokratiska värdena, eftersom en styrning ovanifrån skulle forma prästerna, som i sin tur skulle förändra kyrkan underifrån. Likväl finns alltså makt- och kontrollaspekterna med.

Att kyrkopolitiken underordnades kulturpolitiken fick även andra konsekvenser. Det syntetiska draget var genomgående i intentionen: religiös och profan kultur skulle korsbefruktas och ur denna förening skulle det spira en ny allmän religiositet.¹⁰ Beltzén menar att statskyrkan onekligen var en viktig del av kulturlivet. Det inträdde också en period av avspänning mellan staten och kyrkan under 30-talets senare del. Argument för att behålla statskyrkan var dels att den religiösa friheten i landet var stor, dels att avskaffande inte var aktuellt p g a statskyrkans betydelse. Till detta kom då kyrkan som garant mot katolicism. Men då bör man fråga sig om den religiösa friheten i landet verkligen var så stor. Inom ramen för denna frihet för andra trosuppfattningar rymdes tydligen inte katolicismen.

5.3 Omvandlingen och kränkningen

Problemet med att behandla omvandlingen är att det i första hand rörde sig om konflikter på idénivå. De praktiska konsekvenserna slog aldrig igenom, mycket p g a att andra världskriget medförde en inrikespolitiskt annorlunda situation. Utvecklingen hämmades, men återupptogs efter andra världskriget. Här blir tillämpningen av Hirdmans modell problematisk eftersom hon med omvandlingen menar ett vetenskapligt motiverat tillrättaläggande av vardagslivet och människornas privatsfär. Förändrades människors religiösa tro? Detta kan jag inte med min undersökning göra anspråk på att klarlägga, det har ju också tvärtom visat sig att det inte förekommer något tillrättaläggande. Hur går det då att beskriva omvandlingen i andra termer? Först och främst har jag arbetat med relationen stat–institution och ett belysande sätt är att visa hur statskyrkans företrädare reagerade på den politik som fördes, även om detta inte medförde en omvandling i det avseende Hirdman menar. Exempel på ett vetenskapligt praktiskt tillrättaläggande kan jag inte hitta. Däremot kan liberalteologin svara för att vara den vetenskap, teologi, som ställs mot den dominerade teologiska uppfattningen inom kyrkan: den religiöst motiverade folkkyrkan. Den får här representera statskyrkans hållning eftersom den uttrycktes i biskopsmotionen som var undertecknad av alla utom två biskopar (Sverige hade vid denna tid 12 stift). Det får anses som en trovärdig opinionsyttring från statskyrkans företrädare.

Einar Billing markerade tydligt boskillnaden mellan stat och kyrka, även om han inte önskade en skilsmässa utan tvärtom såg hur viktigt det var att stat och kyrka höll samman. Skillnaden mellan statskyrkolinjen och den religiöst motiverade folkkyrkan uttryckte Billing med att ”det som för oss gör denna kyrka så värdefull icke ligger i det som gör den till statskyrka, dess nära förbindelse med staten, utan i det som gör den till folkkyrka: dess hela folket famnande vidd.”¹¹

I detta låg de anspråk territorialförsamlingssystemet ställde (se ovan). I sitt föredrag under Västerås stifts prästmöte 1937 pekade Billing på det ökade intresse som fanns från riksdag och regering angående bl a kyrkohandboken och de kyrkliga ordningarna. Trots att det lades ner mycket arbete på dessa frågor saknades i riksdag och regering ”en blick för kyrkans egenart: man skriver som gällde det ett statsdepartement– och säger ibland uttryckligen ifrån såsom något självklart, att uniformitet måste skapas mellan kyrkans ordningar och andra områden av den statliga förvaltningen”. Billing var orolig för att det för tillfället inte rådde god stämning mellan kyrkan och staten i frågor rörande yttre organisation.¹²

Det finns i Billings uttalande bitterhet över att kyrkan behandlats alltför kallsinnigt och formellt, utan att hänsyn tagits till dess religiösa egenart. I hans ögon var den framväxande folkkyrkosynen och strävan efter en slags allmän religiositet något som kyrkan i egenskap av Kristi kropp och evangeliets förkunnare inte kunde befatta sig med. Avgående biskopen i Skara Hjalmar Danell (och medmotionär till biskopsmotionen 1929, 1860-1938) varnade i en tidningsintervju för statens inflytande över prästtillsättningen. Historiskt sett hade det aldrig varit gynnsamt för församlingen. Samtidigt såg han den ökande partipolitiseringen som ett hot mot församlingens frihet. Staten skulle i möjligaste mån hållas utanför kyrkans inre angelägenheter.¹³

Men varför var SAP:s politik som eftersträvade demokratisering inom kyrkan något som uppfattades negativt? Demokratisering kan väl inte vara fel? För att besvara dessa frågor måste man klargöra vad det är som skiljer kyrkan och samhället. I ett större perspektiv rör det sig om kyrkans underordning i relationen till staten, men eftersom det är något så omfattande i sig klargör jag det i mindre skala: Av tradition finns inom kyrkan en given ordning, en ämbetshierarki där kyrkans egenart som Kristi kropp betonas. Strukturen är given att det ska finnas biskopar, präster och diakoner som andliga ledare och vigda till tjänst inom kyrkan. Det är p g a denna ordning inte möjligt att med majoritetsbeslut, som en demokratisk ordning skulle innebära, genomdriva läroreformer mot evangeliets lära. Inom samhället är det demokratiska systemet den ordning som råder. Där är det däremot majoritetens vilja som styr.

När parlamentarismens ordning överförs till kyrkliga förhållanden uppstår en konflikt med maktstrukturen i kyrkan. En ordning där ”folkviljan” dikterar villkoren ses som felaktiga ur två aspekter vad beträffar kyrkan: 1) Människan är underställd Guds auktoritet och därav följer att 2) människor kan inte häva kyrkans ordning och lära. Billings och Danells reaktioner är tydliga exempel på den konflikt som uppstår mellan kyrkans och samhällets ordningar.

Liksom omvandlingen är problematisk att behandla utifrån Hirdmans modell bereder också kränkningen svårigheter. Återigen vill jag poängtera att jag inte avsett beskriva mötet mellan stat–individ utan stat–institution. Eftersom min undersökning visat att det i första hand rörde sig om idékonflikter förekommer inga praktiska exempel. Hirdmans modell förutsätter någon form av tillrättaläggande. Men det har visat sig vara ett stort problem med tillämpningen av Hirdmans ”kränkningen” under undersökningens gång och en uppenbar svaghet med hennes analysmodell: Vad är egentligen kränkande och vem dikterar denna definition? Hur avgör man halten av trovärdighet kring den som anser sig kränkt? Och vad uppfattar den som kränker egentligen vara kränkande? Och vidare är det svårt att besvara frågan om SAP uppfattade sin politik som kränkande och i så fall hur detta legitimerades? Kränkningen hör intimt samman med utbredningen, men på det hela taget är det svårt att ge några entydiga svar. Ska man t ex uppfatta Billings och Danells reaktioner som uttryck för kränkning? Det skulle kunna uppfattas som en viss indignation och misstro. Hur skulle då å andra sidan SAP kunna uppfatta sin politik som kränkande? Det enda alternativ som kvarstår, som jag ser det, är att närma sig kränkningens problematik utan att det blir alltför spekulativt. Detta genom att lyfta fram karaktärsdragen för de två huvudlinjerna inom SAP.

För Arthur Engberg och statskyrkolinjens förespråkare var statskyrkan i egenskap av statskyrka ett område av statens verksamhet, något som av hävd gick tillbaka till reformationens dagar. Att driva kyrkan helt i statlig regi var riktigt. Engberg propagerade så att säga utifrån ”hur det egentligen var och skulle vara”. Senare under sin bana från 1930-talet och framåt avvek Engberg från denna hållning och ville se en korsbefruktning mellan profan och religiös kultur. Statskyrkan skulle bli ett kulturellt värn mot katolicism och anti-demokratiska strömningar. Varför bytte han åsikt och inställning? Vikten av kompromiss ökade och förutom det faktum att Engberg som ecklesiastikminister vann mer insikt i kyrkliga frågor, kan denna mer docila hållning gentemot statskyrkan ha berott på Engbergs syn på betydelsen av tradition och kontinuitet inom kulturlivet. Engberg kan räknas till en av bildningsaristokratins traditionalister under denna tid.¹⁴ Det blev mer betydelsefullt att gå varsamt fram i fråga om statskyrkan eftersom den var viktig för statsmakten och folket.

Harald Hallén ansåg att statskyrkan var fri i förhållande till staten och borde få sköta sina egna angelägenheter. Hallén såg synodalprincipen (se ovan) som en tillämpbar väg mot en folkkyrka: En kyrka som stod utan dogmer och bara förkunnade rent evangelium och idealistiska visdomsläror skulle bära folkets religiositet och stärka det. Det var fritt att gå ur kyrkan enligt Hallén och eftersom det var frivilligt att delta var kyrkan en frivilligorganisation där dess människor utgjorde byggstenar. Däremot var statens funktion att styra och kontrollera prästutbildningen och garantera en fri teologiforskning.

5.4 Reflektioner

Hur rimligt är egentligen Hirdmans perspektiv på folkhemmet om man som jag studerat ett annat område? Fördelarna med hennes analysmodell är att den fungerar bra att arbeta med utifrån ett makt- och kontrollperspektiv och utifrån min frågeställning. Den har klarlagt både inordningen och utbredningen på ett tydligt sätt. SAP:s vilja och strävan att kontrollera har således blivit överskådligt. Polariseringen mellan SAP och statskyrkan har underlättat bearbetningen av materialet och mina resultat av undersökningen har kastat nytt ljus över flera aspekter: En maktproblematik där diskrepansen mellan ideologi och pragmatism framkommit, inkonsekvensen i att driva religionsfrihetens princip och statsmaktens försök att utöva (indirekt) kontroll över kyrkans lära och ordning. Dessutom äger Hirdmans modell giltighet eftersom SAP:s ideologiska nyorientering och politiska omstrukturering från slutet av 20-talet och vidare in på 30-talet helt uppenbart får konsekvenser för förhållandet till statskyrkan. Folkhemspolitiken danar inte bara det socialpolitiska området som Hirdman studerat utan även kyrkopolitiken. Min undersökning har visat på försök från SAP:s sida att skapa en folkets kyrka, folkkyrkan. Även om min undersökning inte utrönt de utopiska dragen i politiken utgör denna folkkyrkotanke en ideologisk bas i den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Därför är modellen applicerbar och möjlig att överföra på relationen mellan SAP och statskyrkan.

Vilka har då visat sig vara nackdelarna med Hirdmans modell? För det första har omvandlingen fungerat sämre, men det har berott på att det vid tiden för min undersökning inte förekom några praktiska exempel utan att det rörde sig om konflikter på idénivå. Vad gäller kränkningen har jag redan anfört min kritik ovan, men även här är avsaknaden av det ”vetenskapliga tillrättaläggandet” ett problem. Hirdmans modell förutsätter någon form av praktiska ingripanden. Men jag har löst problemet genom att behandla omvandlingen utifrån en annan infallsvinkel och genom att lyfta fram ett par reaktioner från statskyrkans företrädare ändå lyckats klarlägga SAP:s vilja att gripa in och bedriva sin folkkyrkopolitik. Dessutom framkommer det flera gånger i kapitlen 3 och 4 exempel på karaktärsdragen i den socialdemokratiska folkkyrkotanken som förvisso inte genomdrivs i praktiken även om intentionen är det.

En generell invändning som kan göras mot Hirdmans perspektiv (och modell) är att det tenderar att alltför enkelt tillskriva socialdemokratins politik som allena påverkande faktor. Det kan stundtals framstå ganska entydigt vad som förekom. Oundvikligen påverkades SAP av andra partier, intressegrupper och händelser. Partiets politik existerade inte i ett vacuum. Förvisso finns alltid denna aspekt med oavsett vilket perspektiv som används. Trots detta har Hirdmans modell i högsta grad underlättat min undersökning och hjälpt till att föra fram SAP:s makt- och kontrollsträvan. Den har visat på SAP:s nya politiska framtoning och folkhemsideologins konsekvenser för relationen mellan partiet och statskyrkan.

Vad kan då 1930-talets tilldragelser lära oss om dagens svenska kyrka? Uppenbarligen brottades kyrkan då, liksom idag, med tomma kyrkbänkar och reformer krävdes för att åtgärda detta. Reformerna kom förvisso efter kriget, men idéerna fanns där redan under föregående decennier. Genom kontroll över prästutbildningen och prästtillsättningen kunde läran och ordningen i kyrkan sakta förändras. Det var en process som utåt sett inte förefallde innebära kontroll, men som i själva verket var en likriktning av vad blivande präster skulle veta. Den statliga kontrollen skulle på sikt marginalisera och sortera ut reaktionärer och oliktänkare, vilket också var syftet eftersom en mer allmän religiositet och ”förfolkligad” kyrka var vad som eftersträvades.

Det vi idag kan se är att prästutbildningen inte längre är en rent teologisk utan en religionsvetenskaplig utbildning. Efter 1955 och än mer 1971 års studieordningar får blivande präster en religionsvetenskaplig, inte en teologisk, utbildning. Samhällets behov av religionslärare styr studieordningen, men det är uppenbarligen 30-talets tankar och idéer som slagit igenom på bred front: en sammansmältning av profan och religiös kultur, kontroll över kyrkans förkunnare och en mer allmän, "förfolkligad" religiositet. Vid införandet av ordningen med kvinnliga präster 1958 var förhoppningen en väckelse i statskyrkan och en ökning av det kyrkliga intresset. Detta fördes fram som ett argument i debatten, men förhoppningarna infriades emellertid inte. Sedan 1982 är kyrkomötets representation demokratiskt sammansatt och biskoparnas veto-rätt borta. I båda fallen innebar det läroämbetets borttagande ur den kyrkliga beslutsförsamlingen. Trots reformer brottas statskyrkan med vikande publiksiffror. Med facit i hand var politiken med folkkyrka och allmän religiositet ett misslyckande.

”En spänning har väl alltid funnits mellan dessa två, kyrkan och tiden. Kyrkan har låtit varje tid veta, att den är ond, och varje tid har låtit kyrkan veta, att den är efterbliven.”¹⁵ Så uttryckte sig Yngve Brilioth (1891-1959) dåvarande domprost i Lund år 1937, och sedermera biskop i Växjö samma år, förhållandet mellan kyrkan och tiden. ”Tiden” skulle något tillyxat kunna ersättas med ”staten” och vi skulle få ytterligare en tankeväckande dialektisk uppställning.

Om man för samman de två polariteterna till ett ord kan vi bilda två nya ord: ”kyrkostat” och ”statskyrka”. I det förra exemplet har det praktiska utfallet resulterat i en av Europas minsta och diskuterade statsbildningar; i det senare har det inneburit ett av Europas mest ifrågasatta och omstridda kyrkosystem. Omstritt p g a att staten bekände sig till, legitimerade och skyddade en religiös livsåskådning.Vid SAP:s kongress 1936 var ett av argumenten för behållandet av punkt VI om statskyrkans avskaffande att det krävdes balans i förhållande med punkt I partiprogrammet. Engberg betonade i sitt inlägg att statskyrkans avskaffande var en absolut följd för religionsfrihetens införande. Nu blev det emellertid paradoxalt nog tvärtom. 1951 fick Sverige en religionsfrihetslagstiftning. 1 januari år 2000 går kyrka och stat skilda vägar.

¹ Harald Lundberg har i sin bok om Broderskapsrörelsen schematiserat tre huvudlinjer inom SAP och hållningen till statskyrkan: den doktrinära, Arthur Engbergska linjen och pragmatiska linjen. Jag urskiljer enbart de två senare, men detta beror högst sannolikt på att den doktrinära linjen förekommer tidigt i partiets historia och dess programmatiska formulering försvinner på kongressen 1920. Det fanns säkerligen ”doktrinära” förespråkare som krävde trohet mot programmets formulering om statskyrkans avskaffande, men dessa har inte stått att finna. Se Lundberg, s. 80.

² Från Palm till Palme. Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, s. 155.

³ Schüllerqvist, s. 97;Vilhelm moberg lär ha sagt att SAP är ett idéparti med två idéer. Den första är att komma till makten, den andra att sitta kvar.

⁴ Sunesson, Politik och organisation. Staten och arbetarklassens organisationer, diss. Lund 1974, s. 113.

⁵ Vid riksdagen 1937 var det den gamla kyrkohandbokens svåra språk och den sakramentala ordningen som sades hindra och stöta bort folket från kyrkan. Samtidigt påpekade en av första kammarens ledamöter att socialdemokraterna Sandegård och Lindström tog risken för kyrkans ”avfolkning” som skäl för sin motion, medan Härdin m fl hade vidgad förståelse och ökat intresse för de religiösa värderingarna som motivering för reformer. Det var något dubbelt. FK prot 1937:20:22.

⁶ Ekström, s. 224.

⁷ Lars Trägårdh, Varieties of volkish ideologies. Sweden and Germany 1848-1933” I: Language and the Construction of Class Identities, Bo Stråth (red), Göteborgs universitet, Göteborg 1990, s. 30, 43 o. 47-49.

⁸ Engberg (1938), s. 41.

⁹ Sunesson, s. 112.

¹⁰ Ett av syftena med Halléns folkkyrkotanke var att låta en förnyad kristendom utan dogmer träda fram och leda till framväxten av en allmän, t o m universell, folkreligion, Claesson, s. 30-31.

¹¹ Einar Billing, Kyrka och stat i vårt land i detta nu, Stockholm 1942, s. 35.

¹² Billing, s. 89-90.

¹³ NDA 24/2 1935.

¹⁴ Jonas Hansson, Humanismens kris. Bildningsideal och kulturkritik i Sverige 1848-1933, Eslöv (diss.) 1999, s. 179-180.

¹⁵ Yngve Brilioth, Kampen om kyrkan. Tre uppsatser, Lund 1937, s.7.