4. Konsolidering och pragmatism, perioden 1933-37

SAP fick under 1930-talets första år en enhetligare ideologisk profil och blev organisationsmässigt starkare. De svåra slitningar som uppstått under 20-talet mellan "klasspartister" och "folkpartister" avtog p g a en ny ledning som hade både partiet och fackföreningsrörelsen under kontroll. Avståndstagandet från kommunismen, kontrollen över facken och den starka partiledningen bidrog till en fastare och mer definierad socialdemokrati som på ett betydande sätt kunde söka sig nya arbetsformer för att driva sin politik, samt pressa fram uppgörelser och koalitioner. Partiet drev också sin politik utifrån ett integreringsmotiv där delaktighet av olika slag skulle uppnås, bl a infogandet av arbetarna i det borgerliga och kapitalistiska samhället.¹ I detta fall gäller det kanske främst ett led i samhällets demokratisering, vilket också skulle gälla kyrkan där partiet tog ansats till reformer. Ytterligare en viktig faktor var givetvis också att partiet hösten 1932 trädde in i regeringsställning.

4.1 Riksdagarna 1933 och 1935

Socialdemokraterna Sandegård och Norling (1880-1956) motionerade vid riksdagen 1933 i första kammaren om att en präst skulle ha möjligheten att två söndagar i månaden få förrätta gudstjänst med en av kungen godkänd alternativ ritual. Nya ritualer för gudstjänster och sakramenten behövdes, särskilt avseende modernare språkformuleringar. "Folk" stöttes bort från kyrkan p g a de äldre formuleringarna och ordningen. Kyrkomötet önskade också en revision av kyrkohandboken, d v s den skrift där ordning för mässa, dop och nattvard etc stipulerades. Därför ägde frågan sin giltighet. Men innan handboken reviderats borde präster alltså tidigare tillåtas att använda alternativ ritual.²

Motionen bifölls i första kammaren. I andra kammaren hade dess första tillfälliga utskott yrkat avslag. Reservation som yrkade att andra kammaren skulle bifalla motionen var given av socialdemokraten Gillner-Ringenson och hon tog också först till orda när debatten inleddes. Hon menade att religiositeten i den nya tiden behövde få nya uttryck och att en ny kyrkoordning skulle dra sökare till kyrkan. Dogmatismen och de konservativa krafterna i kyrkan skulle inte ensamma få bestämma, det anstod inte ett demokratiskt samhälle.

Harald Hallén stödde Gillner-Ringensons reservation och eftersom han såg kyrkan som svenska folkets kyrka, menade han att lekmännen borde ha något att säga till om. I egenskap av folkkyrka så omfattade den även riksdagen som bättre representerade kyrkans lekmän än kyrkomötet. Därför kunde nu lekmännens röst avgivas. Det fanns, oavsett hur mycket man respekterade de äldre kyrkliga formerna för gudstjänst, en ”folkmajoritet i närvarande stund...som anser, att hela den religiösa begreppsvärlden måste få sina uttryck och föreställningar så att säga transformerade till tidens sätt att tänka och känna.”

En annan av socialdemokraterna, Bergström, gick emot Hallén och menade att det vore att föregripa den planerade handboksrevisionen. Den uppfattningen hade majoriteten av utskottets socialdemokratiska ledamöter. Andra kammaren biföll utskottets hemställan och frågan föll alltså i riksdagen.³

Till riksdagen 1935 kom i första och andra kammaren frågan angående sammanförande av kyrkofullmäktigeval med borgerliga kommunalval. I första kammaren motionerade Bjurström (fp) m fl i motion nr 120 att riksdagen i en skrivelse till kungen skulle uppmana denne att utarbeta förslag för att kyrkofullmäktigeval skulle kunna sammanfalla med kommunalval. Konstitutionsutskottet yrkade i sitt utlåtande nr 9 avslag på motionen med motiveringen att partigruppering förekommit i kyrkofullmäktigevalen i allt högre utsträckning. Det var ingen önskvärd utveckling och gick emot försöken att avpolitisera dessa val.

Sandegård (s) frågade sig om det verkligen var så farligt att kyrkan partipolitiserades. Det var ju trots allt en statskyrka. Lekmännen borde ha möjlighet att bevaka sina intresseområden inom kulturlivet och det ansåg han viktigt för kyrkans liv. Kyrkomötet var inte demokratiskt representativt för en ”svensk folkvilja” och det strävade efter att hålla folket utanför kyrkans inre verksamhet. Partipolitiken kunde bryta detta monopol via kyrkofullmäktigevalen. När röstningen var avslutad visade det sig att första kammarens majoritet valt att följa utskottets linje och motionen avslogs.⁴ I andra kammaren avslogs också motionen efter en kort debatt.⁵

De tankar som kom fram vid riksdagarna 1933 och 1935 markerade viljan att popularisera och modernisera statskyrkan. Diskussion kring alternativt ritual 1933 togs även upp 1937. Med regeringsansvaret hade SAP förts in i diskussionerna kring statskyrkans angelägenheter på ett helt annat sätt än tidigare och ett avskaffande verkade inte aktuellt. Statskyrkans betydelse och popularitet framträdde sannolikt i skarpare ljus, inte minst bidrog broderskapsrörelsen till att betona detta. Troligen var det rädslan för att partiet skulle tappa väljare som framkallade försiktighet. Denna ängslan för att partiprogrammets punkt VI stötte bort väljare skulle ta konkreta uttryck under partikongressen 1936.

4.2 Partikongressen 1936 och partiprogrammets döda bokstäver

Till kongressen inkom flera motioner som avsåg en revision av partiprogrammets allmänna grundsatser och punkter. I motion nr 1 yrkades en revision som skulle ta bort en del kraftiga formuleringar, bl a de som rörde kapitalismen. I motion nr 2 föreslogs en förändring av partiprogrammet, däribland punkt VI om statskyrkans avskaffande som enligt motionären borde få följande lydelse: ”Statskyrkan omorganiseras så att religionsförkunnelsen blir historisk och konfessionslös. Kostnaden bestrides av staten. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo”.

Programkommisionen avstyrkte båda motionerna. K.J. Olsson, som reserverat sig mot kommisionens beslut, varnade för att det var ett för stort gap mellan programmet och den praktiska politiken. Särskilt gällde detta punkten om statskyrkans avskaffande. Rickard Lindström kommenterade också programkommisionens beslut med att om inte en revision påbörjades skulle det dröja åtskilliga år innan en sådan blev möjlig. Han uttalade sitt förtroende för programkommisionens ledamöter (Ernst Wigforss, Rickard Sandler, Arthur Engberg, Per Albin Hansson och Gustav Möller) men ifrågasatte deras förmåga till initiativ, något som möttes av applåder från kongressens deltagare. När röstningen genomförts segrade programkommisionens yrkande mot Olssons reservation med den knappa marginalen 151 mot 147.⁶

Kravet på revision föll med endast fyra röster och en betydande del av kongressens ledamöter ansåg att programmet borde omformuleras. I frågan om punkt VI om statskyrkans avskaffande inkom fem motioner. Generellt för motionerna var att de ansåg att det inte fanns något stöd inom partiet för att genomföra punkten. Dessutom var det inte gynnsamt och punkten återspeglade inte de faktiska förhållandena i SAP:s relation till statskyrkan. Ofta användes punkten mot partiet i syfte att skrämma bort presumtiva väljare och många stötte sig just på denna.⁷ Den första motionerna var skriven av Sveriges Kristna socialisters förbund (SKSF) och de tre följande var skrivna av personer med direkt anknytning till SKSF.⁸ Rörelsen arbetade m a o flitigt för att få till stånd en debatt och en ändring av partiprogrammet.

Motion nr 7 var framlagd av SKSF som menade att kyrkan var användbar för att utforma de socialistiska idéerna i samhället. Punkten var inte vägledande för hur politiken skulle föras eftersom det varken i oppositionsställning eller regeringsställning gjorts någonting för att förverkliga den. Därför borde den utgå och i stället borde kristendomens tydliga funktion i samhället betonas i en ny punkt som de gav två alternativ till: (1) ”Samhällsintressets hävdande inom de kyrkliga institutionerna” och (2) ”Kulturella och andliga värden i allmänhet vårdas och göras fruktbärande i samhällslivet”. ⁹

Motionerna 9 och 10 menade att det skett en ”markant åsiktsförskjutning” och att principiella delar av partiet fått en mer positiv inställning till statskyrkan, bl a tack vare att socialdemokratiska ledamöter oftare deltog i de kyrkliga representationsorganen. Motion nr 9 föreslog att punkten skulle ändras i enlighet med SKSF:s motion. I motion 10 betonades att ”I många avseenden är eller kan statskyrkan vara en betydande kulturfaktor, som i sig rymmer många för betydande grupper såsom omistliga ansedda livsvärden.”¹⁰

Motion nr 8 berörde också kyrkans roll som kulturmakt, men samtidigt dess funktion som ett försvar för demokratiska och humanistiska värden. Särskilt varnades för den utveckling som skett i Tyskland under nazismen där kyrkan underkastats regimen. Endast en liten del av den hade lyckats kämpa och motstå regimens tryck. Demokratin var utsatt för ett hot från dessa våldskrafter och därför behövdes kyrkan som ett värn. Detta kan givetvis ses som en hänvisning till principen om maktdelning inom statsmakten då dynamik och jämvikt kunde fungera som ett skydd mot diktatur. Motion nr 11 stipulerade kort och gott att punkt VI borde tas bort eftersom många vägrade att gå med i partiet p g a den.¹¹

Programkommisionen avstyrkte motionerna och motiverade detta med att det inom det nuvarande systemet fanns en vittgående religionsfrihet. Det var just i ljuset av religionsfriheten under punkt I som programmets punkt VI borde ses. Punkt I kunde inte förverkligas utan statskyrkans avskaffande och därför var det principiellt betydelsefullt att behålla punkt VI:s formulering. Partistyrelsen kommenterade utlåtandet och sa att det var helt riktigt att programmets sjätte punkt inte stämde med den senaste tidens utveckling och den praktiska politiken som förts. Men i övrigt hade den inget att invända mot utlåtandet.¹²

Den efterföljande debatten inleddes av ecklesiastikminister Arthur Engberg som var talesman för partistyrelsen. Han menade att ”Kravet på statskyrkans avskaffande är den yttersta konsekvensen av kravet på religionsfrihetens fullständiga genomförande...” och ”...lämpligheten av att draga denna yttersta konsekvens får bli beroende av det givna sammanhanget och de givna omständigheterna.” Statskyrka eller ej var också en underordnad fråga. Demokratin var huvudfrågan och ”det mått av faktisk och praktisk religionsfrihet vi inom den existerande ramen ha kunnat erövra och kunna åtnjuta”. Det förhöll sig likadant med kravet på republik. Engberg varnade åter för katolska kyrkan och menade att en kontrollerad kyrka var att föredra. Kyrkan som kulturpolitiskt område fick inte misskötas och dess höga standard garanterades genom att staten hade översyn. Staten styrde helt och hållet prästutbildningen och vad prästerna behövde lära sig vid universiteten. Den bestämde också utbildningens utformning och teoretiska bas. Så skulle det helst förbli. Engberg erkände att det blev en principiell motsättning till kravet på ”fullständig religionsfrihet”, men det gick inte att släppa kyrkan fri.¹³

E.O. Wiklund menade att SAP inte var en sekt, vilket statskyrkan var. Partiet styrdes sålunda av förnuftet, inte av känslorna. Om religionsfrihet krävdes var statskyrkan tvungen att avskaffas och han höll inte med om att kyrkan var en maktfaktor och att det var viktigt att behålla den. Faran i stället var att det de senaste åren tillkommit religiöst orienterade grupper som nu försökte förverkliga sina egna idéer inom partiet. Det riskerade att spränga enheten och partiet.¹⁴

Zeth Höglund (1884-1956) lovordade Engbergs insats som ecklesiastikminister och menade att frågan om statskyrkans avskaffande tack och lov inte var aktuell och ej heller skulle bli det, så länge det fanns ministrar som Engberg. ”Det är bättre med en upplyst stat som härskare över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap utan någon som helst statlig kontroll” ansåg Höglund. Därför borde inte statskyrkan avskaffas. Formuleringen i programmet var bra som den var och om den ändrades riskera den att bli för ljum och neutral. Höglund menade dock att SKSF var värt respekt och beröm för det arbete det bedrev inom partiet. Kongressen avslog efter röstning samtliga motioner.¹⁵

Engbergs och Höglunds hållning visade att partiprogrammets punkt VI inte var aktuell att genomföra. Orimligheten i resonemanget kring att principiellt vilja införa religionsfrihet men bevara statskyrkan har jag tidigare tagit upp, men Engbergs uttalanden från kongressen 1936 bör kommenteras. Engberg hade varit ecklesiastikminister i nästan fyra år och denna period har märkbart påverkat hans inställning till statskyrkan och hennes funktion i samhället. Nu påpekade han tydligare att ett så essentiellt kulturområde ej fick dras undan statens försorg. Intentionen med politiken var att styra statskyrkan genom att kontrollera hennes förkunnare, prästerna. På detta sätt kunde staten och samhället värja sig mot katolicismen, samtidigt som den kulturella och religiösa kvaliteten tillgodosågs. Statskyrkan var i Engbergs (och Höglunds) ögon användbar så länge hon hölls i god form.

Kongressen avslog en allmän partiprogramsrevision med knapp majoritet och det var uppenbart att partiprogrammet inte återspeglade SAP:s faktiska och praktiska politik i flera avseenden, detta tillstod partistyrelsen också. Partimedlemmar hade under de senaste åren också engagerat sig inom kyrkopolitik på lokal nivå och intresset för statskyrkans möjligheter ökade. Under denna tid betraktades nazismen som ett allvarligt hot och de kyrkopolitiska erfarenheterna därifrån bidrog förmodligen till att minska drivandet av den hårda statskyrkolinjen. Här såg tydligen vissa statskyrkan som en garant för humanistiska och demokratiska värden.

Men varför var bevarandet av punkt VI i partiprogrammet av sådan principiell betydelse för punkt I när utvecklingen i själva verket gick i motsatt riktning? Det fanns hela tiden en konservativ aspekt på detta problem från partistyrelsens sida eftersom balansen i partiprogrammet var viktigare. Formuleringen om religionsfriheten ville man uppenbarligen inte tumma på, vilket var naturligt då man med ett positivt uttryck sade sig sträva mot detta. Att partiet inte menade det principiellt finns det tydliga exempel på, bl a att politiskt undlåta sig arbeta för att realisera punkt VI (och även punkt II, republikkravet). Likväl skulle formuleringen om statskyrkans avskaffande kvarstå, fast det även här inte bedrevs någon seriös och målmedveten politik för dess uppfyllelse. Alltså var argumenten för punkt VI:s bevarande dels ideologisk balans i programmet, dels (som Tingsten påpekat, se ovan) att ingen önskade eller arbetade för dess förverkligande.

Den politiska pragmatismen är tydlig i detta avseende och inkonsekvensen medförde sannolikt att partiet appelerade till väljare på vänster- och högerkanten. Per Albin Hansson hade redan efter kosackvalet 1928 inlett reformer där han syftade till att göra partiet till förespråkare för samhällsintresset. Det skulle inte vara exklusivt ett arbetarparti utan omfatta större delen av befolkningen, vilket var i linje med Hanssons samförståndspolitik. Samtidigt krävde Hansson disciplin och lojalitet av partiet.¹⁶ Enhetlighet utåt var viktigt och oron från de turbulenta åren av motsättningar inom partiet fanns i färskt minne. Med den hållning SAP hade låg olika vägar öppna. Ord och handling stämde förvisso inte överens och när både partiprogrammets lydelse sades vara rätt och den praktiska politiken som fördes ansågs vara riktig, hur kunde man då ha fel?

4.3 Vilja till kyrkliga reformer

4.3.1 Handboksrevisionsdebatten i Första kammaren 1937

Bakgrunden till handboksrevisionsdebatten var två tilldragelser i Lunds stift under 1936 och 1937 som rörde den rena läran. Det första fallet fick som direkt följd debatt i både press och riksdag. Det kom att kallas Glimåkrafallet och gällde en präst som anmälts till domkapitlet för att ha ändrat i kyrkohandboken och tilldelats en varning för sitt tilltag.¹⁷

Sandegård och Lindström (båda s) lade fram en motion om revision av kyrkohandboken till 1937 års riksdag i första kammaren. I motionen uttrycktes också att kungen skulle ge prästerna möjlighet att åtminstone en gång i månaden bedriva gudstjänst med alternativ ritualordning, samt att den ordning som angavs för dop, konfirmation och andra sakrament enbart skulle vara vägledande och ej obligatorisk. Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 avstyrkte motionen och reservation var inlämnad av tre socialdemokrater att Sandegård och Lindströms motion skulle bifallas.¹⁸ Men i stället för att bli en debatt som först och främst handlade om handboksrevision blev det en diskussion om förhållandet mellan stat och kyrka.

En av reservanterna, Härdin, menade att Bibelns språk var tvunget att bli tillgängligt för medborgarna, traditionen var tvungen att ge vika. Religiösa arbetare utestängdes ofta av kyrkans dogmer och lärosatser. Sandegård uttalade sig positiv till en övergripande kyrkoreformation. Ett av hans främsta invändningar mot den gällande ordningen var bl a konfirmationsgudstjänsten och första nattvarden för konfirmanderna då de skulle läsa trosbekännelsen och syndabekännelsen. 13-15- åringar skulle inte behöva deklarera sin tro högt och bekänna sin synd vid altaret i en kristen statskyrka. Medmotionären Lindström hänvisade till Harald Hjärnes syn på staten och kyrkan som oförenliga enheter. Dock när spänningen blivit för stor har kyrkan fått träda tillbaka, menade Lindström. Han såg en reciprocitet mellan statsmaktens rationalism (och kontroll) och kyrkans esoterism och kristna lära som det mest gynnsamma. Han hade ingen intention att förverkliga SAP:s programpunkt VI eftersom folket alltid skulle behöva religionen.¹⁹

En annan socialdemokrat, Oscar Olsson (1877-1950), skulle gå till kraftigt angrepp mot Engbergs statskyrkosyn vars förverkligande han ansåg kunde ses i Tyskland.²⁰ Olsson menade att statskyrkan i Sverige stod ”principiellt på samma grundval som den hitlerska kyrkan i Tyskland” och fortsatte: ”Den svenska statskyrkan är nämligen, som vår nuvarande ecklesiastikminister [Engberg] en gång karakteriserat den, i grund och botten ingenting annat än staten, organiserad för det religiösa ändamålet”. Själv ville Olsson att kyrkan skulle vara fri från staten, men den skulle i religiöst hänseende inte förtrycka andra trosinriktningar och tvinga fram bekännelser som nu var fallet. Ecklesiastikminister Engberg bemötte Olsson med att det redan rådde en omfattande religionsfrihet i landet. Vidare gav han Lindström sitt stöd om att det alltid borde förekomma en växelverkan mellan staten och kyrkan, eftersom det var positivt för båda parter. Särskilt staten behövde stärkas av religiös kultur och kunde inte vara utan kyrkans värdegrund.²¹

Efter debattens slut röstade majoriteten av kammarens ledamöter på utskottets linje och motionen och reservationen avslogs.²² Debatten hade röjt olika uppfattningar av hur kyrkan borde vara och särskilt dess roll och förhållande till staten hos de socialdemokratiska ledamöterna. Fanns det en antydan till framväxt av en ny syn på kyrkan hos SAP?

4.3.2 Med reformer mot en folkets kyrka

Riksdagarna 1933, 1935 och 1937 är exempel på försök till kyrkliga reformer och viljan till förändring i kyrkan från SAP:s sida. Partikongressen 1936 och valet att låta programmets formulering stå oförändrad, men i praktiken föra en annan politik visade på en förnyad hållning till statskyrkan inom en stor del av SAP. Bakom dessa samtliga exempel skymtar också konturerna av en ny kyrkosyn. Förvisso går de socialdemokratiska ledamöternas åsikter isär och tolkningarna är mångfacetterade, men det finns vissa gemensamma beröringspunkter, bl a i deklarerandet av kyrkans modernisering och omvandling för att bli mer tillgänglig gemene man. Statskyrkan kunde reformeras och en kyrka med mindre betonat dogmatiskt innehåll och avlägsnandet av kyrkliga handlingar som uppfattades som stötande var något för folkets skull. En folkets kyrka–folkkyrkan. Till detta kom att begreppet ”folkkyrka” var användbart i ideologiskt och propagandistiskt syfte (till detta återkommer jag under min diskussionsdel).

Renlärighetsstriden kring Glimåkrafallet är ett typiskt exempel på de konflikter som fanns i synen på kyrkans väsen, dogmatiken och bl a sakramentssynen. Bakom oenigheten i praktiska handlingar fanns givetvis olika teologiska utgångspunkter. Sandegård som ansåg en kyrkoreformation nödvändig ville bl a att professor Emanuel Linderholms ordning för gudstjänst skulle få användas.²³ Den var genomsyrad av de liberalteologiska idéerna och Linderholms tanke att religion och kultur skulle hållas samman. Tro och vetande hörde ihop. Statskyrkan borde användas som instrument för modern kristendomsförkunnelse.²⁴

Zeth Höglund rasade över statskyrkans trångsynthet i Glimåkrafallet i en samling artiklar. Det var en ”målmedveten framstöt från ett kyrkligtreaktionärt kotteri” och skulle ”statskyrkan ännu ha någon uppgift att fylla, så måste den positivt omvandlas till en tjänare åt upplysning, förnuft och mänsklighet”. Fallet Glimåkra handlade egentligen om en kulturell och demokratisk kamp.²⁵ Höglund angrep också de som inte ville se en reformering av kyrkan och menade att:

Så länge det rör sig om en statskyrka, i vilken de flesta svenska medborgare äro inskrivna och som alla måste ge det ekonomiska stöd utan vilket dess andliga makt vore ganska ringa, så får kyrkan icke vara någon självständig stat i staten, utan är och skall vara underkastad statsmakternas ledning och kontroll”.²⁶

Gemensamt för Sandegård, Höglund, Lindström, Härdin och Engberg är att de såg svenska statskyrkan som användbar inom kulturpolitiken. Dels skulle det inom statskyrkosystemets ramar genom reformer gå att säkra religiös och kulturell standard, dels kunde detta på sikt medföra en kyrka öppen för ”folket”. Formen för detta omdaningsarbete kunde enbart bedrivas utifrån att staten hade strikt kontroll över statskyrkan. Kravet på dess avskaffande tycks som sagt inte föreligga.

Från att ha velat konsekvent styra kyrkan till dess hon kunde avskaffas hade en förändring skett, där kyrkans betydelse för medborgarna och statens kulturliv medfört att kontrollen i stället kunde brukas för att driva kyrkans lära och religiösa ordning i önskad riktning. Trots motsättningarna i fråga om reformer av sakramentssyn och ordning märks samtidigt en ökad förståelse, särskilt hos Engberg. I debatten 1937 menade han att en reformation inte genomdrevs först och främst genom en riksdagsmotion utan ”Den kommer från det levande livet; från de religiöst gripna och i religionens värld sannskyldigt levande människorna utgår den”.²⁷

I sin skrift Demokratisk kulturpolitik från 1938 summerade han regeringens insatser på kyrkopolitikens område med att de lyckats ”bryta isoleringen mellan religiös och världslig kultur, att låta dem genomtränga och berika varandra...att betrakta och behandla de religiösa livsmakterna som naturliga tillgångar i och för en sund kulturdemokrati”.²⁸ Statskyrkans avskaffande var något som stod i ett 18 år gammalt partiprogram. Men ett målmedvetet och aktivt arbete, med syntesen av profan och sakral kultur i fokus för det religiösa livet, var den politiska linjen för framtiden.

¹ Schüllerqvist, s. 204-207.

² Bihang till riksdagens prot 1933 motioner i Första kammaren nr 194 av Sandegård och Norling, s. 3-4.

³ AK prot 1933:29:69-76 o. 79-81.

⁴ FK prot 1935:24:8-11.

⁵ AK prot 1935:26:94.

⁶ SAP kongressprot 1936, Stockholm 1937, s. 61-75.

⁷ SAP kongressprot 1936, s. 103-118.

⁸ Lundberg, s. 81.

⁹ SAP kongressprot 1936, s. 103-104.

¹⁰ SAP kongressprot 1936, s. 105-106.

¹¹ SAP kongressprot 1936, s. 104-107.

¹² SAP kongressprot 1936, s. 107-108.

¹³ SAP kongressprot 1936, s. 108-111; Engberg är något inkonsekvent under sitt inlägg. Vid behandlandet av en motion vid SAP:s kongress1932 (se ovan s. 26) ironiserade han över uttrycket ”fullständig” framför uttryck som religionsfrihet och republik. Nu, 1936, använder han sig själv av uttrycket ”fullständig religionsfrihet” .

¹⁴ SAP kongressprot 1936, s. 113-114.

¹⁵ SAP kongressprot 1936, s. 114-116 o.118.

¹⁶ Schüllerqvist, s. 94-95 o. 120-121.

¹⁷ Tegborg, s. 51; Kristenson, s. 247.

¹⁸ FK prot 1937:20:12-13.

¹⁹ FK prot 1937:20:13, 15-21 o. 23-25.

²⁰ I Tyskland fick genom regimens hjälp en rörelse inom kyrkan, Deutsche Christen, totalt inflytande över kyrkopolitiken som avsåg ett propagerande för nazistiska partiet och dess rasideologi i kyrkans namn, Nationalencyklopedin, band 4, Höganäs 1990, se ”Deutsche Christen”.

²¹ FK prot 1937:20:38 o. 43-45.

²² FK prot 1937:20:45-46.

²³ FK prot 1937:20:20-21.

²⁴ Hessler, s. 248.

²⁵ Zeth Höglund, Svensk debatt. Öppna brev och slutna krav, Stockholm 1939, s. 231-232.

²⁶ Höglund, s. 236.

²⁷ FK prot 1937:20:44-45.

²⁸ Arthur Engberg, Demokratisk kulturpolitik, Stockholm 1938, s. 39.