3. Konflikt och vägval, perioden 1928-32

3.1 Socialdemokratiskt reforminitiativ: riksdagen 1928

Redan under riksdagen 1920 hade Harald Hallén lagt fram en motion i Andra kammaren där han förordade en utredning kring kyrkomötets lagstiftningsrätt och vidgad lekmannarepresentation inom kyrkan genom direkta val av lekmän till kyrkomötet. Riksdagen beslutade då att tillsätta en utredning kring de spörsmål Halléns motion ställde 1920.¹ Utredningen verkställdes men avbröts dock 1923 och till riksdagen 1928 återkom Hallén i en motion med en förfrågan om dess återupptagande.² De uppenbara motsättningar som fanns i synen på kyrkan inom SAP skulle under riksdagen 1928 komma fram i ljuset i debatten kring Halléns motion.

3.1.1 Kyrkomötets lagstiftningsrätt och lekmannarepresentationen

Halléns motion, som var undertecknad av ytterligare fyra socialdemokrater, hemställde om att kyrkomötets ställning i förhållande till riksdag och regering behövde demokratiseras och få en tidsenlig anpassning och modernisering. Detta krävde givetvis en grundlig utredning, men vetorätten kunde t ex ersättas med utlåtanderätt eller eventuell medbestämmanderätt. I motionens linje låg också ett utvidgande av lekmannarepresentationen i kyrkomötet.³

Hallén lyfte fram "synodalprincipens tillämplighet" och menade att det inom statskyrkans stift på senare tid vuxit fram sammanslutningar av frivilligorganisationer, s k stiftssynoder (synod=kyrkomöte) till vilka församlingarna kunde välja ombud. Dessa hade ingen befogenhet, men med lagstiftning kunde dessa omvandlas till "kyrkliga landsting", vilket enligt Hallén hade både administrativa och skattetekniska fördelar.⁴

Den utveckling inom kyrkan som Hallén hänvisade till var de allmänna kyrkliga mötena där stiftens frivilligorganisationer var representerade. Under ärkebiskop Nathan Söderbloms ledning på 1920-talet utvecklades allmänna kyrkliga mötet i demokratisk riktning och blev "ett frivilligt demokratiskt riksmöte byggt på församlingarna". Styrkan hos mötet låg i dess breda representation för kyrkans inre liv och församlingarna. Dess karaktär av kyrkligt riksmöte utgjorde en kraftig manifestation där syftet också var att markera kyrkans frihet gentemot staten, vilket bl a innefattade en strävan att stärka kyrkomötets ställning.⁵

Allmänna kyrkliga mötets funktion kan inte sägas ligga i linje med den hallénska motionens uppfattning om stiftssynoderna.⁶ Organisationen hade vuxit fram underifrån, på församlings- och stiftsnivå, och var ett uttryck för andligt och kyrkligt engagemang. Dess betoning av ett starkare kyrkomöte kolliderade med den hallénska uppfattningen och statlig intervention i form av omvandling till "kyrkliga landsting" och försvagning av kyrkomötets inflytande bör uppfattas som ett steg bakåt för den utveckling allmänna kyrkliga mötet eftersträvade.

Konstitutionsutskottet yrkade att Halléns motion inte skulle föranleda någon åtgärd med hänvisning till 1925 års religionsfrihetssakkunniga betänkande som berörde rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan och dess konsekvenser. I första kammaren framkom att majoriteten följde konstitutionsutskottets linje att avvakta och röstade för utlåtandet.⁷

Debatten i Andra kammaren skulle bli en betydligt kraftigare manifestation av de meningsskiljaktigheter som fanns inom SAP, i synnerhet i fråga om kyrkosynen. Framförallt var det motionären Harald Halléns och Arthur Engbergs uppfattningar som kolliderade (se nedan). Hallén inledde debatten med att ledamöterna måste fråga sig vilka krafter av andlig art som gjorde sig gällande inom nationen. Det religiösa gebitet var ett av de större kulturområdena och borde liksom övriga områden i samhället genomgå en demokratisering och modernisering.

Konstitutionsutskottets motivering skulle mycket riktigt kritiseras av Hallén. Han hänvisade till Finlands kyrka, där det stod varje medborgare fritt att gå ur kyrkan, att utträdet inte föranlett någon massflykt från kyrkan. Så skulle det sannolikt visa sig även i Sverige, trodde Hallén. Arthur Engberg, som var vice ordförande i konstitutionsutskottet, anklagades för att ha lierat sig med utskottsledamoten kyrkoherde Pehrsson (konservativ) från Göteborg i fråga om utskottets yrkande för avslag och Hallén menade att motiveringen snarast var en "räddningsplanka" för utskottet.⁸

Engberg besvarade Halléns anklagelser med att de religionsfrihetssakkunnigas utlåtande på flera sätt aktualiserade frågor som rörde relationen mellan statskyrkosystemet, den enskilde individen och religionsfriheten. Att i förväg, innan riksdagen tagit ställning till utlåtandet, driva igenom reformer på detaljnivå var oansvarigt. I inlägget gick Engberg i opposition mot Halléns förslag om synodalprincipen: "så länge vi ha denna statskyrkoinstitution, är en utveckling i den riktning, som herr Hallén förordar och som betyder ett slags hälftendrift, ett slags blandat bruk mellan statsdrift och privat drift, nätt upp den sämsta utvecklingslinje man kan tänka sig." Engberg markerade att förslaget stred mot uppfattningen om statskyrkans väsen som fanns i landet.⁹

Erik Fast (1883-1976), socialdemokrat och medmotionär till Hallén, kritiserade Engberg för att religionsfrihetssakkunnigas utlåtande inte kunnat visa att utträdet skulle betyda stora omvälvningar för kyrkan eller den enskilde individen. Kyrkan, i egenskap av statskyrka, skulle i stor mån trots allt finnas kvar. Engberg återkom med ett inlägg att det stora problemet var om statskyrkan och den statligt sanktionerade religionen överhuvudtaget skulle låtas bestå. Om utträdesrätten drevs igenom, gick det då att upprätthålla en statsinstitution på frivilliga grunder?

Det anstod en modern kulturstat att avskaffa statskyrkan och låta religionen vara en privatsak, enligt Engberg, men dessa var de frågor som restes i samband med ett dylikt beslut. Halléns och Fasts förslag skulle enbart försvåra situationen, både för statskyrkoförespråkare och -motståndare. Vid omröstningen biföll kammaren vad utskottet hemställt.¹⁰

Det är uppenbart att Hallén och Engberg hade helt olika utgångspunkter. Engberg ansåg att det var bäst att avvakta, medan Hallén ville reformera kyrkans beslutsorgan och föreslog en förändring av kyrkans sammansättning och struktur på riksnivå utan att invänta lösningen på frågan om rätt till fritt utträde. Detta bekymrade honom föga, vilket han ansåg sig ha goda grunder för (se nedan). Bakom Engbergs och Halléns (även Fasts) uttalanden skymtar deras förhållningssätt till kyrkan. Uppenbarligen var det inte självklart inom SAP vilken väg partiet skulle gå.

3.1.2 Två ståndpunkter i synen på statskyrkan: Engberg och Hallén

Arthur Engberg drev sedan tidigare "statskyrkoidéns restlösa förverkligande" och denna vägledande princip är också bakgrunden till hans hållning. Innan statskyrkan kunde avskaffas skulle den genom en rad reformer drivas mot ett fullständigt förstatligande. Först skulle kyrkomötet läggas ned och prästerna skulle utnämnas av regeringen. På detta sätt lades kyrkan under statens försorg och den autonomi kyrkan trots allt åtnjutit var förverkad.¹¹

Bakom Halléns motion låg en helt annan kyrkosyn än den konsekvent markerade statskyrkolinje Arthur Engberg förespråkade. Hallén såg den kristna läran som förenlig med socialismen då de båda strävade mot ökad kärlek och solidaritet i samhället. Den idealistiska utgångspunkten var således densamma. Historiens drivkrafter var också idealistiska enligt Hallén (vilket går att jämföra med den marxistiska uppfattningen att materialistiska förhållanden driver historiens utveckling). Det centrala i Halléns kyrkosyn är att han betraktar folket som en organisk helhet, ett idémässigt arv från konservatismen och en del av hans nationalistiska grundvärderingar. Sveriges folk skulle utgöra Sveriges kyrka.¹²

Kyrkan skulle vara fri från staten eftersom den enligt Hallén inte var ett statens religiösa organ utan ett självständigt samfund som skulle få besluta i egna frågor. Det var fritt att gå ur folkkyrkan eftersom statligt medlemskap inte var detsamma som kyrkligt. Statens uppgift var ändå att ansvara för andligheten bland folket och att kontrollera prästutbildningen. Genom kontroll över de teologiska fakulteterna skulle prästerna förses med moderna teologiska forskningsredskap som i sin tur skulle ge dem möjlighet att applicera dem på sin förkunnelse. Hallén avsåg framväxten av en förädlad urkristendom och samtidigt danandet av en mera allmänt omfattande folkreligion.¹³

"Folk" som begrepp är sannolikt ett mycket medvetet val av Hallén eftersom det är brett och allmänt. Problemet med Halléns folkkyrkosyn ligger i de konsekvenser den får i samband med staten, som ju är konstituerad av folket. Staten utgörs av folket, kyrkan utgörs av folket. Det var förvisso fritt att gå ur Halléns folkkyrka, men hur motiveras folkkyrkan eller "samhällets kyrka" om merparten lämnar den?¹⁴

Den statliga kontrollen skulle inte upphöra utan bedrivas på ett så essentiellt område som den teologiska forskningen och prästutbildningen. Staten skulle således kontrollera och styra den kristna lärans förkunnare i folkkyrkan. Att kalla Halléns kyrkoideal för folkkyrka är uppenbarligen missvisande och har sina betänkligheter. "Statlig folkkyrka" eller "folklig statskyrka" vore mer passande.

Det faktum att partiprogrammets punkt VI om statskyrkans avskaffande inte stod att finna i motionen, varken genom reformer eller omedelbara åtgärder, är inte förvånande eftersom Hallén redan under kongressen 1920 framhållit faran med denna punkt. Genom Halléns kyrkopolitiska program med folkkyrkan var inte kyrkan en del av staten, trots statens uppenbara översikt och inflytande. Men i och med denna statliga kontroll och översyn över kyrkan låg större möjligheter till en bredare och mer öppen politik som fick stöd i partiet. Det var ett behagligare och mindre obekvämt alternativ till den engbergska linjen som tenderade att stöta bort presumtiva väljare. Arthur Engbergs intention med sin kyrkopolitik var ett "förstatligande" av kyrkan, medan Halléns intention bäst kan beskrivas som ett "församhälleligande".

3.2 Partikongressen 1928 och kraven på programrevision

I fokus på kongressen stod konflikten mellan de "renläriga" marxisterna inspirerade av Karl Kautsky (bl a Engberg) och förespråkarna av en mer moderat hållning präglad av marxismkritik och nedtoning av marxistisk terminologi , främst Rickard Lindström (1894-1950) som förespråkade en mer reformistisk linje och en "gallring" av partiprogrammets allmänna grundsatser.¹⁵ Lindström analyserade det socialdemokratiska partiprogrammet i en artikel i Tiden där han dels kritiserade dess marxistiska schematisering, dels nödvändigheten av att markera gentemot bolsjevismen och ge uttryck för partiets statsuppfattning.¹⁶

Lindströms motion skulle också ta fasta på den diskrepans som rådde mellan programmets utformning och den praktiska politik som partiet förde. Partiprogrammet hade inte reviderats sedan 1920 och förutom faran för att klyftan mellan ord och handling blev för stor, pekade han på bristen av en principiell hållning till staten och statsmakten. På detta område hade broderpartierna ute i Europa kommit betydligt längre och även det svenska socialdemokratiska partiet var tvunget att redovisa sin statsuppfattning. Motionen kom konkret att rikta in sig på den ekonomiska politiken, men berörde oundvikligen de fundamentala principerna i programmet.¹⁷

Programkommissionen behandlade inte mindre än ytterligare fyra motioner väckta i frågan om de allmänna grundsatserna. De yrkade att Lindströms motion inte skulle leda till någon åtgärd då den bl a saknade godtagbara ändringsalternativ och den avslogs senare av kongressen.¹⁸

Möjligen uttrycker Lindströms och de fyra övriga motionerna den villrådighet och maktkamp som fanns inom SAP vad gällde den ideologiska basen. Kongressens beslut att inte inleda någon revision av partiprogrammet visar kanske att ledamöterna var nöjda med dess utformning. Det kan å andra sidan belysa en avvaktande hållning och en vilja att hellre låta programmets bokstäver vara intakta och i stället driva en divergerande praktisk politik under en för partiet föränderlig och konliktfylld tid. Detta var eventuellt det pris man fick betala för att något så när upprätthålla sämjan mellan partiets ytterligheter.

Lindström kommenterade utgången av partikongressen i en artikel att det markerats tydligt att partiets gamla linje segrat, främst i valet av partistyrelse som innehöll en majoritet av den gamla linjens förespråkare. En kongress skulle sannolikt inte kunna rubba partiets upplagda linje, enligt Lindström, utan endast förhållandena i blockpolitiken.¹⁹

3.2.1 Frågan om statskyrkans avskaffande

Sedan partiprogrammets revision 1920 löd punkt VI i programmet på följande sätt: "Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo".²⁰ Fredsbergs arbetarekommun väckte en motion angående punkten där de önskade en omformulering då nuvarande tolkning av uttrycket lätt kunde missförstås att stå i strid med punkt I om religionsfriheten. Ett förtydligande borde göras så att tolkningen inte innebar att statskyrkan skulle avskaffas i egenskap av "religiös sekt".²¹

Programkommissionen kommenterade motionen med att statskyrkans avskaffande innebar ett likställande av statskyrkan med övriga religiösa samfund och att staten upphörde att skydda och sanktionera statskyrkans religiösa bekännelse. I och med religionsfrihet skulle det stå medborgarna fritt att ansluta sig till vilket samfund och bekännelse som helst, däribland även den av staten tidigare organiserade kyrkan. Därför kunde inte heller punkt I stå i strid med punkt VI. Avskaffandet av statskyrkan var en förutsättning för religionsfrihetens förverkligande. Både programkommissionen och partistyrelsen yrkade avslag på motionen.

Arthur Engberg, representant både för programkommissionen och partistyrelsen, var den ende som kommenterade motionen innan den avslogs. Han betonade uttryckligen att det skulle vara "nödvändigt att avskaffa statskyrkan för att förverkliga religionsfriheten". Vidare menade han att motionen grundades på en missuppfattning av partiprogrammets punkter I och VI.²²

Engbergs anmärkning kan tyckas riktig och motionens yrkande övertydligt. Men det problem motionen angriper är tydligheten och frågan om statskyrkan som religiöst samfund. Engberg såg statskyrkan som ett av statens organ och staten bar upp kyrkan ekonomiskt och beslutade även, vilket föll sig helt naturligt, om dess lära. Motionen lyfter fram en något annorlunda syn på statskyrkan: dess karaktär av religiöst samfund på bekännelsegrund. Även om motionen tolkar punkt I något tillspetsat ligger det allvar i att det i statskyrkan fanns människor med en stark tro på evangeliet och bekännelsen som kunde finna formuleringen stötande.²³

3.3 Broderskapsrörelsen

Något som kom att spela en avgörande roll för partiets förhållande till statskyrkan var samgåendet av lokala broderskapsgrupper och bildandet av riksorganisationen Sveriges Kristna socialisters förbund 1929 (blev 1938 Sveriges Kristna socialdemokraters förbund). Redan 1924 hade den första broderskapsgruppen bildats i Örebro under ledning av frälsningssoldaten Emil Ståhlberg. Till förbundets ordförande valdes komminister Bertil Mogård (1892-1970), som sedan 1924 representerat partiet i Andra kammaren.²⁴ Vad ville då "broderskaparna"?

Motiven för arbetet var att förverkliga Guds vilja, vilket betydde att de evangeliska principerna skulle lyftas fram och det rörde sig om nykterhets- och fredsfrågor, solidaritet och rättvisa. Samtidigt skulle broderskapsrörelsen försöka riva ned de murar och minska de stridigheter som fanns mellan kristna samfund och arbetarrörelsen. Framförallt ville man med förbundets bildande få kristna (oavsett samfundshärkomst) att inse att det socialdemokratiska partiet var rätt plats för dem. Att arbeta för ekumeniken var därför förbundets målsättning.²⁵

Reaktionerna på förbundets bildande skulle inte låta vänta på sig. Arthur Engberg gick till starkt angrepp mot själva tanken att överhuvudtaget inom SAP tillåta fraktionsbildningar av livsåskådningar eller särskilda sakfrågor. I ett parti skulle medlemmarna stå fast vid sitt program och dylika bildningar splittrade partiet och var en fara för hela dess existens. På partiprogrammets grund var en slik sammanslutning omöjlig:

Låt var och en i religionssaken tro vad han vill! Avskaffa systemet med statsreligion! Upphör att religiöst tvångsfostra det uppväxande släktet! Detta är vårt partiprograms innebörd. Och det är en grund som håller. Varje försök att ställa partiet i tjänst hos religiösa eller antireligiösa strävanden bör tillbakavisas.²⁶

Att Engberg såg allvarligt på förbundets bildande och betraktade det som ett hot mot partiets enhet är tydligt, men partiledaren Per Albin Hansson (1885-1946) skulle gå i polemik mot Engberg. Han välkomnade broderskapsrörelsen som ett tecken på att den socialdemokratiska ideologin på ett naturligt sätt även kom att omfattas av kristna och såg den som en resurs för SAP.²⁷ Hansson menade att oron för partisplittring var överdriven och dessutom krävde inte partiet att dess medlemmar skulle "svära på varenda punkt i programmet", enbart att det skulle erkännas.²⁸

Motsättningen mellan Engberg och Hansson i hållningen till broderskapsrörelsen klarlägger den konflikt som förelåg mellan "klasspartister", som förespråkade ett parti byggt på arbetarklassen, och "folkpartister", som ville föra en öppnare politik för att attrahera väljare ur andra samhällsskikt och omfatta folket, under 1920-talet. Detta kom till uttryck också under kongressen 1928, samt i stor utsträckning under partikonferensen efter det s k "kosackvalet" där socialdemokraterna tappade 4% av sina väljarsympatier senhösten 1928.²⁹ Att konfliktlinjerna var skarpa inom partiet och att det var oklart vilken väg partiet skulle gå visade reaktionerna till broderskapsrörelsens bildande på. I en tid av inre motsättningar var ytterligare fraktionsbildningar ett ovälkommet inslag.

3.4 Biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte

Ett oväntat kyrkopolitiskt initiativ kom från nästan samtliga av de svenska biskoparna i form av den s k biskopsmotionen angående kyrkoorganisatoriska frågor. Den syftade till att få till stånd en utredning som kunde ge klarhet i de rent praktiska konsekvenserna av ett fritt utträde ur statskyrkan och betona kyrkan som ett självständigt samfund. Samtidigt var motionen en kraftig markering från biskoparnas sida gentemot både den statskyrkosyn Engberg förespråkade och mot frikyrklighetens föreningskyrkobegrepp.

I motionen presenterade biskoparna vad de kallade "den religiöst motiverade folkkyrkan" som ursprungligen utformats av biskop Einar Billing (se ovan), en av medmotionärerna. Det var ett kyrkopolitiskt program med åtgärder för kyrkan och folkkyrkosynen blev ett slags ideologisk bas för kyrkan.³⁰ Med religiöst motiverad menade motionärerna att kyrkan var tvungen att agera för sin rörelsefrihet inom staten och om dess beskaffenhet på något sätt utgjorde ett hinder för det religiösa skulle hindren för detta röjas ur vägen. Kravet på religionsfrihet hade också ökat och därför ville inte kyrkan binda individen, eller sig själv för den delen, att tvingas tillhöra ett samfund stridande mot den egna övertygelsen.³¹

I egenskap av folkkyrka skulle kyrkan omfatta hela folket och när motionen togs upp för behandling under kyrkomötet framhöll Billing folkkyrkans karaktär som att den "vill söka omspänna hela det svenska folket och...i motsats till den s.k. frikyrkan...inte uppställer såsom krav för tillhörigheten till kyrkan något visst uppnått stadium i intellektuellt, religiöst eller sedligt hänseende, utan som ser sin uppgift vara den, att med den förekommande nådens evangelium tjäna alla".³²

Med detta menade Billing att kyrkans geografiska begränsning i enheter, territorialförsamlingar, var statskyrkans styrka. Den svenska folkkyrkan sträckte sig utmed Sveriges gränser. Guds ord nådde på detta sätt ut till alla och evangeliet var avsett för alla. Guds nåd och löfte om förlåtelse fick som direkt konsekvens sedligare och mer etiskt tänkande människor.³³

Senare i inlägget kom en invändning mot statskyrkotanken där Billing menade att sympatier uttalats både från socialdemokraterna och från frikyrkligheten att statskyrkan endast var "en allmän kulturell statsinstitution". Om kyrkan bevarades som statskyrka kunde dess rörelsefrihet allvarligt komma att beskäras. Detta ville man genom biskopsmotionen försöka undvika. Kyrkolagsutskottet yrkade i sitt betänkande på bifall för motionen³⁴ och den bifölls med stor majoritet av kyrkomötet.³⁵

3.4.1 Oro för kyrkans "avstatligande" och förlusten av statlig kontroll

När vi i går från Blasieholmskyrkans läktare lyssnade till inläggen i diskussionen om "det fria utträdet ur kyrkan", slog det oss, med vilken förunderlig konservativ makt traditionen topprider människorna. För föreställningen om kyrkan som ett rättssubjekt, ett samfund i förhållande till staten fanns verklighetsunderlag i Sverge till 1527. Därefter bortföll detta underlag. Men så stark och levande var traditionen, att det nya kyrkoväsendet i den allmänna föreställningen framstod som ett samfund, ett självständigt rättssubjekt.³⁶

Engberg var en av dem inom SAP som öppet skulle gå i strid mot det fria utträdet och den folkkyrkosyn som uttrycktes i biskopsmotionen. Hans invändningar kom främst att grunda sig på den kyrkosyn han själv hade och citatet ovan visar på två saker: Dels ansåg Engberg att kyrkan inte var ett rättssubjekt, dels menade han att dessa tankar härrörde från en gammal missuppfattning kring kyrkans egentliga väsen och ställning i förhållande till statsmakten efter Västerås riksdag 1527. Men vad menade Engberg med att kyrkan inte var ett eget rättssubjekt och hur såg han på biskopsmotionen och dess folkkyrkosyn?

I och med reformationen, och här åberopade Engberg Harald Hjärnes bok Reformationsriksdagen i Västerås, fastslogs att "Kyrkans yttre livsvillkor skulle bestämmas efter statsmaktens omprövning, och hon upphörde, vad på Sverge ankom, att vara ett för sig självt samfund med egen rätt och egen makt". Kyrkan blev således underordnad staten som trädde in som huvudman för skatter, förvaltning och prästtillsättning.³⁷

Inordningen under statsmakten innebar kyrkans likställande med statens övriga förvaltningsorgan. Därför representerades också kyrkan av staten och försök till att hävda dess judiciella suveränitet och autonomi gentemot densamma var meningslös. Eftersom Engberg sannolikt var inspirerad av filosofen Boströms statsfilosofiska idéer och koncept om staten som organism blev konsekvensen av kyrkans inordning under den världsliga staten att den ej kunde göra uppror.

Skiljelinjerna mellan biskoparnas religiöst motiverade folkkyrka och Engbergs statskyrkoväsende är tydliga och Engberg var inte sen att framhäva faran för kyrkans "avstatligande", för det var just detta som biskoparna eftersträvade med sin motion. Om de endast kunde förmedla en falsk yta att kyrkan var ett samfund och ett rättssubjekt genom att tillåta fritt utträde fick de en plattform för att "avstatliga kyrkoväsendet, återuppliva en 'svensk kyrka' med ställning som rättssubjekt". Dessutom skulle de sedan kunna processa om kyrkoegendomen som uppgick över en halv miljard.³⁸

Den religiöst motiverade folkkyrkan härrörde från ett romersk-katolskt kyrkobegrepp, något som inte passade en evangelisk-luthersk kyrkas teologer (och kanske i synnerhet inte dess biskopar!) att försöka befatta sig med.³⁹ Engbergs partikamrat Harald Hallén kritiserades för att sluta upp kring ett liknande kyrkobegrepp.⁴⁰

Oron över biskopsmotionen är påtaglig hos Engberg. Engbergs uppfattning om den servila och statskontrollerade kyrkan vars uppgift var att fungera som serviceinrättning för medborgarna och stå till tjänst, står i bjärt kontrast till en kyrkosyn där det religiösa och den kristna bekännelsen är kärnan. Biskoparnas folkkyrkotanke äventyrade på många sätt det kyrkobegrepp han själv företrädde, men än värre var att om medborgarna gavs valmöjligheten att ställa sig utanför kyrkan satte det utifrån Engbergs statsuppfattning rent statliga aspekter på spel. Om kyrkan markerade sin ställning som självständigt samfund skulle det från statens sida vara omotiverat att ingripa i kyrkliga spörsmål och befatta sig med detta politiska område.

Frågan om fritt utträde var i detta avseende central, för med vilken rätt kunde staten angripa en bekännelsegemenskap och samtidigt hävda religionsfrihetens princip? Statens grepp om kyrkan och dess angelägenheter skulle försvinna och denna utveckling var verkligen inte önskvärd för Engbergs del. Det skedde här en förskjutning hos Engberg som fyra år tidigare medgett rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan som ett av stegen mot statskyrkans avskaffande men nu, 1929, uppenbarligen vägrade gå med på det. Och hur skulle han motivera detta utifrån hans skarpa uttalanden om att religionsfriheten var det viktigaste?

3.4.2 Rätten till fritt utträde och religionsfriheten

I biskopsmotionen såg Engberg en fara i de konsekvenser fritt utträde ur statskyrkan kunde innebära och även dessa härrörde ur synen på kyrkan som ett av statens organ, alltså inte ett eget rättssubjekt. Eftersom kyrkan var organet för statens religiösa verksamhet var det en orimlighet att avsäga sig det kyrkliga medborgarskapet (vilket ett utträde skulle innebära) då det i själva verket innebar ett avsteg från det statliga medborgarskapet (jfr Hallén). Men med statsmedborgarskap fanns för övrigt ekonomiska förpliktelser: "så länge en statsverksamhet, bedriven genom skattemedel, består, så länge är ingen statsmedborgare fritagen från plikten att ekonomiskt bidraga till densamma."⁴¹

Kyrkomötet hade enligt Engberg över huvud taget inget med frågan om rätten till fritt utträde att göra eftersom det låg utanför dess beslutandesfär. Det var upp till riksdagen att avgöra denna fråga.⁴² Däremot skulle det på sikt sannolikt innebära, om rätten till fritt utträde drevs igenom, att riksdagen skulle få svårt att hävda sin rätt att styra kyrkans angelägenheter. Kyrkan skulle upphöra att vara en statskyrka i den mening att staten inte längre kunde ålägga plikt att betala kyrkoskatt. Den som begärt utträde och erhållit befrielse från kyrkoskatt skulle givetvis ej heller ha rösträtt inom samfundet.

Engbergs argument mot utträdesfrågan var att den var meningslös och irrelevant. Han hänvisade till att det fanns stor "religiös" rörelsefrihet inom statskyrkan ändå. Många av de kyrkliga handlingar som tidigare ansetts som tvång var borta (dop, konfirmation, begravning) och utträdesfrågan drevs under dessa förhållanden i första hand som ett försök att komma undan dessa tvång. Nu, 1929, ägde dessa krav ingen giltighet.⁴³

Samtidigt bidrog inte biskoparnas motion till religionsfriheten: "På religionsfrihetslagstiftningens nuvarande stadium är det närmast en naivitet att inbilla sig, att folk skulle känna något behov av den meningslösa komedi, som 'det fria utträdet', i själva verket skulle innebära". Att helt göra slut på systemet med statsreligion var snarare den enda lösningen.⁴⁴

Vi ser här Engbergs tydliga förändring. Trots att han tidigare ansett att rätt till fritt utträde var en av punkterna för statskyrkans avskaffande överger han detta. Och även om han betonar ett avskaffande av statsreligionen/statskyrkan svävar han på målet om hur detta ska genomföras. Vidare undviker han frågan om religionsfriheten, något som bör tydas som mycket medvetet. Kanske kan detta tolkas som om en politisk/ideologisk konflikt hos Engberg: antingen driva religionsfriheten konsekvent eller vidhålla den statsfilosofiska diskursen intakt eftersom det inte fanns plats för religionsfrihetsdiskussionen.

Uppenbarligen fick det principfasta drivandet av religionsfriheten stiga åt sidan för det senare och, i kombination med Engbergs rädsla för kyrkans avstatligande, en utbredd vilja till kontroll av statskyrkan. När han talar om att rörelsefriheten inom statskyrkan är stor och att utträdesfrågan därför ej längre är relevant är det ett svagt argument utifrån de principiella aspekterna han tidigare drivit. Oavsett argument innebar ett statskyrkoväsende en direkt överträdelse på religionsfriheten.

3.5 Mot en förändrad syn på statskyrkan - 1930 års debatt i Andra kammaren

Till riksdagen 1930 inlämnades en kommunistisk motion angående kyrkans skiljande från staten av Nils Flyg m fl. I motionen riktades angreppet mot kyrkan som stått i den kapitalistiska statens tjänst och utifrån ett klasskampsperspektiv motiverades därmed avskaffandet ideologiskt.⁴⁵ Andra kammarens första tillfälliga utskott yrkade i sitt utlåtande nr 4 att motionen ej skulle föranleda någon åtgärd.⁴⁶ Andra kammaren beslöt att följa utskottets linje.⁴⁷

Debatten kring motionen i andra kammaren lyfte fram de divergerande hållningarna inom SAP till statskyrkan. Intressant är att se hur en motion med principiellt ideologiskt släktskap till det egna partiprogrammet skulle bemötas av de socialdemokratiska ledamöterna. Att en förändring, inte så dramatisk sett ur de olika fraktionernas perspektiv men väl generellt, var i antågande inom partiet var uppenbart.

3.5.1 Ökad statlig kontroll och reformpolitik

Engberg och en annan socialdemokrat vid namn Arthur Thomson (1891-1977) drev SAP:s statskyrkolinje där kyrkans ställning som ett av statens organ betonades och hennes egenskap av rättssubjekt avvisades. Thomson menade utifrån denna syn att motionen var felaktigt formulerad. Eftersom kyrkan ej var rättssubjekt kunde den inte skiljas från staten, men däremot avskaffas.

Engberg gick ännu längre i sin kritik av motionen som menade att kyrkans egendom skulle övergå till staten och kommunerna. SAP:s inställning var mer nyanserad då ett avskaffande av kyrkan innebar att egendomen förblir hos samhället, menade Engberg. Den kunde inte övergå eftersom kyrkan var ett av statens organ och därför låg tillgångarna redan hos staten/samhället. Statskyrkoväsendet skulle förverkligas och statskyrkan bli vad den egentligen borde vara: en rent statlig institution under statlig översyn och kontroll. Biskoparna skulle avskaffas och en generaldirektör med överstyrelse införas över det "kungliga salighetsverket". Prästtillsättningen skulle ske enligt samma normer som övriga tjänstemannatillsättningar. Därefter kunde statskyrkan avskaffas.⁴⁸

Viljan att driva kyrkan mot ett förstatligande, och därmed behålla henne, tycks ha "dränkt" motionens syfte. Trots den formuleringsmiss Engberg och Thomson anmärker, så låg motionen i linje med SAP:s partiprogramsmål att avskaffa statskyrkan. Principiellt finns inget som skiljer dem åt, men ändå hänger sig både Thomson och Engberg åt ordvrängningar för att fjärma sig från principerna. Och varför? Kanske kan detta tolkas som ett övergivande av, eller åtminstone ett smärre avsteg från, avskaffandets linje. I viss mån hade i alla fall Thomson och Engberg omprövat målen.

Bertil Mogård, broderskapsrörelsens ordförande, drev en öppnare och mindre strikt linje gentemot statskyrkan. Mogård uttryckte också att han inte delade partivännen Thomsons kyrkosyn och menade vidare att kyrkan borde få utöva sitt värv i lugn och ro. Ett ömt förhållande mellan kyrka och stat var det mest gynnsamma för båda parter. I sitt sista inlägg berör Mogård den kanske mest förbryllande omständigheten vid utskottets behandling av motionen. Vid voteringen om den kommunistiska motionen fanns fem socialdemokrater som tillsammans med den frikyrklige ordföranden kunnat få majoritet i utskottet och rösta igenom motionen. Socialdemokraterna hade statskyrkans avskaffande på sitt program och den frikyrklige ordföranden var av liknande åsikt. Trots detta yrkar utskottet avslag på motionen. Mogård uttalar i samma inlägg sitt stöd för biskopsmotionen, något som också drog en skarp skiljelinje mellan honom och Engberg.⁴⁹

En av SAP:s äldre partimedlemmar, Fabian Månsson (1872-1938), skulle i sitt inlägg försvara statskyrkan eftersom hon gick att fostra och dessutom spelade kyrkan en så central roll hos folket att det vore oklokt att låta henne gå. Månsson menade samtidigt att det var "farligt...när man släpper ut en med vissa maktmedel utrustad kyrka på fri hand bland folket", vilket senare ledde honom till att varna för romersk-katolska kyrkan. Dock var statens och folkets suveränitet över kyrkan något tveklöst och Månsson hänvisade till tidigare strider inom kyrkan om hennes egendom.⁵⁰

Slående för debatten är att ingen av de ovan anförda socialdemokraterna ger sig in i strid med varandra. På det hela taget tycks markeringarna mot kommunisterna vara av större betydelse, trots att debatten berörde en punkt där både SAP och kommunisterna till stor del fann sig vara överens. Det borde åtminstone råda en relativt bred samstämmighet i frågan.⁵¹ Sannolikt kom denna rädsla för att förknippas allt för starkt med kommunisterna från det svidande valnederlaget i valet 1928.⁵²

Trots liknande ideologiskt tankegods valde SAP en annan riktning vad gällde drivandet av sina principer och både Månsson och Mogård uttryckte tydligt att de inte var beredda att skilja stat och kyrka åt. Det var inget önskvärt alls. Att dessa uttalanden tilläts, som gick emot partiprogrammet, visar på SAP:s dubbla politik. Samtidigt visade det en begynnande förändring i hållningen till statskyrkan.

3.5.2 Romersk-katolska faran och religionsfriheten

Under debatten framkom vid flera tillfällen oron inför katolicismen och risken för att reaktionära krafter skulle få inflytande över kyrkan. Fabian Månsson var särskilt angelägen att påpeka detta och fick medhåll av Engberg som kraftigt markerade var han stod:

Den största olycka, som skulle kunna drabba vårt land på det här området [kulturpolitiken] vore den katolska kyrkans intåg med all dess oerhörda frihetsfientlighet, dess systematiska förföljelse mot den fria tanken och mot den vetenskapliga forskningen. Jag föredrar ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem av det mönster, vi ha, framför den tingens ordning, vi skulle få uppleva, om katolicismen skulle få göra sig bred här i landet.⁵³

I valet mellan en statskyrka och en "frigjord statskyrka" som kunde utsättas för katolska och konservativa krafter var den förra att föredra. Engberg oroade sig över den katolska kyrkan eftersom den inte likt den evangelisk-lutherska kyrkan ej var underställd statsmakten. Samtidigt stod den katolska kyrkan för en avvikande syn på samhället.⁵⁴

Detta måste ha haft en betydande inverkan på Engberg. Men återigen ställer jag mig frågande om inte detta uttalande av Engberg visar på hans bristande konsekvens att driva religionsfrihetens princip, som i diskussionen om det fria utträdet. I detta fall kan uttalandet tolkas som det ej önskas religionsfrihet och på principiell basis är det rentav mot religionsfriheten. Det ligger en stor dubbelhet i att hävda statskyrkans avskaffande (och därmed en konfessionslös stat) som en nödvändighet för religionsfriheten, men å andra sidan ej önska ett avskaffande och vägra fri etablering av religiösa samfund, detta också för religionsfriheten!

Resonerar man som Engberg kan man inte sägas vara en principiell anhängare av religionsfrihet. Sannolikt är det nog så att Engberg svängt och omprövat frågan om statskyrkans avskaffande. Han kan naturligtvis ha påverkats av Harald Hallén och Bertil Mogård och fått nya insikter i frågans komplexitet. Men i sammanhang med Engbergs idé om statskyrkans restlösa förverkligande väcker ovanstående uttalande intressanta och utmanande frågor: Var Engberg villig att införa religionsfrihet till vilket pris som helst? Vad ville han egentligen med statskyrkan? Svaren är inte självklara, men ett är säkert och det är att det kulturpolitiska hinder Engberg tidigare velat röja ur vägen för religionsfrihetens princip nu kunde tänkas utgöra ett kulturpolitiskt värn mot obskurantism, reaktion och katolicism. Men likväl stod hindren för religionsfriheten kvar.

3.6 Kyrkojordsreformen 1932

Vid riksdagen 1932 väcktes ytterligare en kommunistisk motion av Nils Flyg m fl angående statskyrkans avskaffande.⁵⁵ Motionen liknade i helhet den motion som förelåg vid 1930 års riksdag (se ovan). I sitt utlåtande nr 4 yrkade Andra kammarens första tillfälliga utskott avslag på motionen⁵⁶ och efter två korta inlägg beslöt kammaren att avslå motionen.⁵⁷

Huvudfrågan vid 1932 års riksdag rörande kyrka-statförhållandet skulle i stället bli den proposition som var lagd angående förändrad lag om ecklesiastisk boställningsordning. Förslaget hade i stort utarbetats av ecklesiastikminister (och biskop) Sam Stadener (liberal, 1872-1937) i den frisinnade minoritetsregeringen ledd av C G Ekman (1872-1945). Motionen syftade till en decentralisering av kyrkojordsförvaltningen där pastoraten skulle överta förvaltningen av bl a prästgårdarna. Detta skulle ske under översyn av regionala nämnder, men i och med förslaget skulle det på lokal nivå underlätta och befrämja församlingens intressen, samtidigt som det gjorde det svårare för staten att avstycka och tvångsinlösa egendomen i framtiden.⁵⁸

3.6.1 "Herr statsrådet slår sönder rikskyrkobegreppet"

Arthur Engberg var frontgestalt i debatten och den reform som låg på förslag gick i motsatt riktning mot de idéer han själv förespråkade. Under remissdebatten i Andra kammaren utmålade han förslaget som revolutionerande i negativ bemärkelse. Orsaken var att förslaget praktiskt taget krossade det rikskyrkobegrepp som funnits alltsedan reformationens dagar där det tydligt uttalades att staten skulle ha kontroll över förvaltningen av kyrkan. Den centraliseringslinje som drivits sedan mitten av 1500-talet bröts nu i och med att staten ej längre kontrollerade centralt. Förhållandet mellan stat och kyrka skulle genomgå en omfattande förändring när rikskyrkan blev "kommunalkyrka".⁵⁹

Förslaget ändrade också kyrkans rättsliga ställning i förhållande till staten eftersom ansvaret skulle vila på den kyrkliga kommunen. Äganderätten tillföll sålunda pastoraten enligt Engberg som också menade att Stadener fruktade sekulariseringstendenserna inom den statliga förvaltningen. Om dessa gick riktigt långt kunde kanske kyrkan som rättssubjekt hotas (Engberg såg dock inte kyrkan som ett rättssubjekt) och dess beskaffenhet som samfund undanröjas. Och om Stadener syftade till att avveckla statskyrkoväsendet skulle detta ske öppet och inte i smyg, menade Engberg.⁶⁰

Engberg hade redan året innan i en artikel uttalat sina betänkligheter mot Stadener, men då gällde det ärkebiskopsvalet. Dock ingick Stadener i regeringen och var inte aktuell kandidat och detta var tur ansåg Engberg. Stadeners kyrkopolitik var att "så långt som möjligt 'avstatliga' det sedan 1527 förstatligade kyrkoväsendet och skapa ett kyrkosamfund, utrustat med betydande ekonomiska resurser och åtnjutande vidsträckt statligt skydd, men med rörelsefrihet gentemot statsmakten".⁶¹

Det är uppenbart att detta inte var ett förslag som föll Engberg i smaken. Det underminerade i själva verket hans resonemang om kyrkan som ett statens organ och hans statskyrkolinje. Då det ekonomiska ansvaret förlades på pastoraten fick dessa större självständighet gentemot staten och i samband med att äganderätten tillföll dem kunde de hävda att egendomen inte fick behandlas hur som helst av staten. Till detta kom att pastoraten juridiskt skulle kunna agera som rättssubjekt. Men denna utveckling önskade inte Engberg, vilket han också tydligt markerade.

3.6.2 Kommunaliseringen av kyrkoegendomen - minskad statlig kontroll

Förslaget innebar som sagt en decentralisering och gick emot Engberg som själv förespråkade en ökad centralisering och statlig kontroll. I början av 1930-talet hade socialiseringsnämnden även lagt ett förslag att all kyrklig jord skulle bli statlig egendom, men det motsatta skedde alltså. Statligt jordinnehav låg också i linje med den socialistiska ideologin och därför är det inte förvånande att Engberg anslöt sig till detta.⁶²

Engberg varnade i två artiklar i Social-Demokraten för att den statliga kontrollen omöjliggjordes och han uttryckte sin förvåning för att "staten på ett så centralt område som den ecklesiastiska egendomens skulle släppa sitt grepp...avhända sig sin kontrollmakt och avstå den till den kyrkliga kommunen".⁶³ I debatten lyfte han fram faran i att uppsikten och kontrollen försvann ur statens händer. Hur skulle stabiliteten och enhetligheten i systemet upprätthållas?

Stadener replikerade att själva kontrollen över förvaltningen de facto låg hos staten, eller närmare bestämt ett statligt organ, länsstyrelsen. Den regionala nämnd som skulle kontrollera pastoraten var boställsnämnden som bestod av tre personer som inte var tillsatta av kyrklig myndighet. Ordföranden tillsattes av länsstyrelsen, medan den andra i och för sig utsågs av domkapitlet, men den tredje tillsattes av ordföranden. På detta sätt var det ombudet från länsstyrelsen som hade mest att säga till om.⁶⁴

Det är givetvis lätt att fastna i diskussionen om vilka verkningar Stadeners förslag skulle medföra. Förslaget röstades dock senare igenom med stor majoritet både i första och andra kammaren (71 mot 44 i FK, 103 mot 72 i AK). Nya Dagligt Allehanda menade att beslutet bidrog till vidgad autonomi för kyrkan och visade på att riksdagen hade förtroende för församlingarnas kompetens.⁶⁵ Aftonbladet uttryckte också att beslutet betydde ett förtroende för den folkliga demokratin, men samtidigt att det var en seger för kommunaliseringen.⁶⁶

Men än mer anmärkningsvärt, något som tidningarna också betonade, var att SAP:s hållning till propositionen var splittrad. Socialdemokraten Carl Lindhagen (1860-1946) gav förslaget sitt bifall i första kammaren och partikamraterna Sandegård och Klefbeck avstod från att rösta. Men ganska unikt för röstningen i båda kamrarna var att ledamöterna inte strikt följde partilinjerna.⁶⁷ Kyrkojordsreformsförslaget var uppenbarligen en fråga som inte enbart följde ideologiska linjer.

Engbergs intentioner med sin statskyrkolinje var inte lika entydiga som under 20-talet. Det finns en tendens till förskjutning i Engbergs hållning till statskyrkan, något som kunde antydas redan under riksdagen 1930. Avskaffandet av statskyrkan var inte längre något som var definitivt. Ett uttalande från Engberg i januari 1931 visade att han slagit in på en ny linje då han stipulerade att "Systemet med en statsreligion, vars lära staten icke blott...legaliserar och skyddar, utan även...själv suveränt bestämmer, är ett system, som erbjuder en kulturpolitik på lång sikt en rad beaktansvärda möjligheter."⁶⁸

Det fanns alltså hos Engberg nya motiv, och möjligheter, att bedriva en kyrkopolitik som innebar rika tillskott till det kulturpolitiska området. Statskyrkoväsendet var kanske användbart i upplysningssyfte och var det rimligt att låta en slik institution avskaffas? SAP:s kongress 1932 och Engbergs medverkan i kyrkomötet samma år skulle visa att en ny och mindre skarp hållning var i antågande.

3.7 Socialdemokratisk kyrkomötesdebut 1932

Under SAP:s kongress i mars 1932 fanns ingen motion som behandlade partiprogrammets punkt om statskyrkan. En motion av Carl Lindhagen (som i första kammaren stödde kyrkojordsreformen) syftade till att staten skulle avsvära sig den rena evangeliska läran och i stället skulle en statlig själavård införas som erinrade om kristendom och kämpade mot den "andliga fattigdomen". Dock fanns en motion om revision av punkt I på partiprogrammet där ordet ”fullständig” skulle tillfogas framför orden yttrande-, tryck- och församlingsfrihet. Engberg menade att dylika bestämningsord var oönskade och irrelevanta eftersom SAP inte krävde ”fullständig folklig självstyrelse” och ”fullständig republik”. Motionerna avslogs av kongressen och i övrigt var det tyst i frågan om hållningen till statskyrkan.⁶⁹

I stället skulle kyrkomötet i augusti dra till sig särskild uppmärksamhet eftersom det var första gången en socialdemokrat deltog. Att det skulle bli Arthur Engberg var inget förvånande då han mer och mer framstod som den mest aktive socialdemokraten inom det kyrkopolitiska området. Kyrkomötet skulle ta ställning till propositionen om kyrkojordsreformen som riksdagen antagit och inte helt oväntat motionerade Engberg om att kyrkomötet inte skulle anta kyrkojordsreformen. Under debatten skulle Engberg ge uttryck för sin kyrkosyn och samtidigt markera sin kyrkopolitiska linje.

Dock antog kyrkomötet inte helt oväntat propositionen med 35 röster för och 19 emot.⁷⁰ Efter att ecklesiastikminister Sam Stadener inlett debatten fick Engberg ordet och gjorde direkt klart att han var medveten om den misstänksamhet som fanns mot honom. Därför ville han tidigt deklarera sin ståndpunkt, något som skulle förvåna många av kyrkomötets deltagare:

Jag är, herr ärkebiskop, icke någon kyrkofiende. Jag är tvärtom en positiv anhängare av, att det religiösa livet i vårt land får genom det allmännas försorg den ans och vård och tukt, som främjar dess kulturella standard och höjd. Jag har, herr ärkebiskop, i yngre dagar utvecklat meningar, som kanske inte gått precis på den linjen, men vi äro ju till för att lära, och jag har lärt mig åtskilligt i dessa stycken, och bland annat, som jag lärt mig, är detta, att en kulturdemokrati icke kan ställa sig likgiltig till det religiösa livets utgestaltning.⁷¹

Engberg uttryckte sin syn på kyrkan som en väsentlig del av kulturpolitiken och av hans uttalande att döma hade han nu omprövat sina gamla ståndpunkter. Förvisso hade han ansett tidigare att det var statens ansvar att sköta det religiösa livet i riket, men nu visade han på en mer konciliant hållning till kyrkan och ursäktade i stor mån sina tidigare åsikter. I förhållande till kyrkojordsreformsförslaget tyckte han att kyrkans egendom i stället skulle slås ihop till en enda pott, en allmän kulturfond, och också användas för vetenskapen i landet.⁷² Engberg såg alltså kyrkan främst som en kulturpolitisk angelägenhet.

Varför menade Engberg att en kulturdemokratisk stat inte kan vara egal i religiösa frågor? Återigen stod det mellan en kontrollerad statskyrka och en "frigjord statskyrka" och de faror som Engberg såg i anslutning till detta. Uttalandena från 1930 års riksdag kommer här igen, men i en tillspetsad form. Staten var tvungen att styra och aktivt engagera sig i religiösa frågor, annars kunde kyrkan lätt falla offer för den romersk-katolska kyrkan som Engberg betraktade som "kulturens och framstegets svurna fiende". På lång sikt skulle den frihetshatande romersk-katolska kyrkan anfalla staten och ta makten över den eftersom den också hade resurserna till detta. Därför skulle staten inte "avkyrkligas", det vore att spela romersk-katolska kyrkan i händerna.⁷³

Uttalandena från Engberg bör tolkas så att han inte ser ett avskaffande av statskyrkan som gynnsamt. Kyrkan var uppenbarligen ett alltför inflytelserikt område att släppa och förlusterna på sikt skulle bli enorma ur statligt hänseende i fråga om kulturvård, kontroll över medborgarnas religiösa liv och möjligheten att enhetliggöra och likrikta rikets andliga sammansättning. Gick kyrkan inte att avskaffa skulle hon kontrolleras. Det är de faktiska konsekvenserna av Engbergs uttalanden.

Engbergs svängning i detta avseende är tydlig, men varför har han ändrat hållning? Vart har hävdandet av religionsfrihetens princip tagit vägen? Och varför framställer han romersk-katolskt inflytande som ett riskscenario? I det sista fallet var det katolska kyrkans obundenhet till staten som oroade honom och den evangelisk-lutherska kyrkan var att föredra eftersom den lydde under statens auktoritet. Och i det "moment 22" som uppstod mellan att antingen låta statskyrkan avskaffas och därmed riskera att egenhändigt gestalta sitt religiösa liv, eller att behålla statskyrkan och "sälja ut" religionsfriheten, framstod kanske den senare olägenheten bekvämare än den förra. Trots allt hade SAP dragits med samma inkonsekvens i över ett decennium.

Kunde Engbergs hållning i viss mån representera SAP:s som helhet? Enligt honom själv var uttalandena under kyrkomötet hans personliga åsikter, inte partiets. Men ändå framstod hans inlägg som en deklaration från SAP att det i många avseenden var ett kyrkotillvänt och till kyrkan välvilligt inställt parti. Dagens Nyheter kommenterade också just denna hållning som ett försök att framställa SAP i bättre dager.⁷⁴ Men inte bara Engberg utan även SAP skulle uppvisa en förnyad hållning till statskyrkan efter att det trätt in i regeringsställning hösten 1932.

¹ Claesson, s. 32.

² Bihang till riksdagens protokoll 1928, motioner i Andra kammaren nr 46 av Hallén m fl, s. 1.

³ Bihang till riksdagens protokoll 1928, motioner i Andra kammaren nr 46 av Hallén m fl, s. 1-3.

⁴Bihang till riksdagens protokoll 1928, motioner i Andra kammaren nr 46 av Hallén m fl, s. 2-3.

⁵ Harry Lenhammar, Allmänna Kyrkliga Mötet 1908-1973 Målsättning och funktion, Stockholm 1977, s. 104 o. 107.

⁶ Urban Claesson menar att 1920 års allmänna kyrkliga möte indirekt påverkats av Harald Hallén och hans kyrkopolitiska ambitioner, vilket jag inte håller med om. Jag tillskriver däremot Hallén stor betydelse i fråga om öppnare relationer mellan statskyrkan och socialdemokratin då hans kyrkopolitiska program för många av statskyrkans företrädare var att föredra framför Arthur Engbergs, men att det skulle utgöra influens för demokratiseringsprocessen av det allmänna kyrkliga mötet finner jag otroligt. Hänvisningen till Lenhammar ger heller inget stöd för Claessons argumentation. Goda relationer mellan ärkebiskop Söderblom och Hallén är inte heller en godtagbar förklaring (Claesson, s. 39-40).

⁷ FK prot 1928:20:5-6 o. 11.

⁸ AK prot 1928:19:15-17.

⁹ AK prot 1928:19:18.

¹⁰ AK prot 1928:19:21-22 o. 24-25.

¹¹ Hessler, s. 188-189.

¹² Claesson, s. 30-32 o. 34-37.

¹³ Claesson, s. 30-33.

¹⁴ Jämför med svenska kyrkan idag (som utges för att vara en folkkyrka i numerisk mening) där 84,8% av befolkningen är kyrkotillhöriga och genomsnittsgudstjänstbesökaren går i kyrkan 1-2 gånger om året, Nyckeln till Svenska kyrkans verksanhet och finanser. Bokslut 1997, Kyrkofonden, Statistiska centralbyrån, Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund 1998, s. 108.

¹⁵Från Palm till Palme Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, s. 91 o. 94-95.

¹⁶ Rickard Lindström, "Bör socialdemokratiska partiets principprogram revideras?"I: Tiden, Stockholm 1928, s. 153-154 o. 165-166.

¹⁷ SAP kongressprotokoll 1928, motion nr 4 av Rickard Lindström, s. 10-12, Stockholm 1928; Bengt Schüllerqvist, Från kosackval till kohandel. SAP:s väg till makten (1928-1933), diss Uppsala, Kristianstad 1992, s. 85.

¹⁸ SAP kongressprotokoll 1928, s. 14 o. s. 305.

¹⁹ Rickard Lindström, "Partikongressen", I: Tiden, Stockholm 1928, s. 260-261.

²⁰ Från Palm till Palme Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, s. 158.

²¹ SAP kongressprotokoll 1928, motion nr 12 av Fredsbergs arbetarekommun, s. 336.

²² SAP kongressprotokoll 1928, s. 336-337.

²³ Att det fanns en betydande del inom partiet som manade till besinning i frågan om statskyrkans avskaffande hade manifesterats redan under partikongressen 1920, se s. 11.

²⁴ Harald Lundberg, Broderskapsrörelsen (s) i svenk politik, Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund och Harald Lundberg 1988, s. 11 o. 15.

²⁵ Lundberg, s. 12 o. 17.

²⁶ Engberg, SD 14/8 1929.

²⁷ Lundberg, s. 14; Erik Amnå, fil dr i statskunskap vid Högskolan i Örebro, har kritiserat Lundbergs ståndpunkt att Broderskapsrörelsen under sina första år var framgångsrika och hade lätt för att upptas i partigemenskapen. Amnå menar att de hamnade mellan två gemenskaper, församlingen och partiet, och blev mer eller mindre politiskt ”hemlösa”. Partiet såg med misstro på dem och Amnå menar vidare att rörelsens tidiga målsättning att medverka till en välvilligare inställning inom SAP till kristendomen inte förverkligades. Erik Amnå, ”Evangeliet eller socialismen? Broderskapsrörelsens pionjärtid 1924-1938” I: Religionen som samhällsfaktor.Arbetarhistoria . Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek , Nr 66-67, Årg 17 2-3, 1993 , s. 43.

²⁸ Hansson, Ny Tid 21/8 1929.

²⁹ Schüllerqvist, s. 82-84.

³⁰ Tegborg (1982), s. 40.

³¹ Bihang till Allmänna kyrkomötets prot 1929:1:1-2.

³² Bihang till Allmänna kyrkomötets prot 1929:1:1-2.

³³ Ragnar Ekström, Gudsfolk och folkkyrka, Lund 1963, s. 167-169.

³⁴ Bihang till Allmänna kyrkomötets prot 1929, Kyrkolagsutskottets betänkande nr 25:5.

³⁵ Allmänna kyrkomötets prot 1929:8:4, 11 o. 48.

³⁶ Engberg, SD 10/4 1929.

³⁷ Engberg, SD 10/4 1929.

³⁸ Engberg SD 9/10 1929.

³⁹Engberg SD 12/10 1929.

⁴⁰ Engberg, SD 10/4 1929.

⁴¹ Engberg, SD 10/10 1929; se även Tegborg (1982), s. 41.

⁴² Engberg, SD 5/10 1929.

⁴³ Engberg, SD 10/10 1929.

⁴⁴ Engberg, SD 10/4 1929.

⁴⁵ Bihang till riksdagens protokoll 1930 motioner i Andra kammaren nr 362 av Flyg m fl, s. 11-13.

⁴⁶ AK prot 1930:17:53.

⁴⁷ AK prot 1930:17:83.

⁴⁸ AK prot 1930:17:57-61 o. 70.

⁴⁹ AK prot 1930:17:59 o. 78-79.

⁵⁰ AK prot 1930:17:71-73.

⁵¹ Kommunisterna var uppenbart besvikna över socialdemokraternas insats i debatten. Kilbom anmärkte att trots SAP:s tydliga programpunkt yrkade på statskyrkans avskaffande fanns det flera socialdemokrater, bl a Mogård, som inte ställde upp bakom denna punkt. Kilbom replikerade svidande (och enligt min mening helt riktigt) att det fanns anledning att misstänka att SAP inte menade allvar med punkt VI. Anledningen till detta var rädsla för partisplittring. Inte ens när SAP i många kommuner hade majoritet vågade man göra något åt detta. AK prot 1930:17:61-62.

⁵² Schüllerqvist, s.93-96.

⁵³ AK prot 1930:17:71 o. 78.

⁵⁴ Yvonne Maria Werner,Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929, Uppsala 1996, s. 98-99.

⁵⁵ Bihang till riksdagens protokoll 1932 motioner i Andra kammaren nr 311 av Nils Flyg m fl, s. 5-8.

⁵⁶ Bihang till riksdagens protkoll 1932 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, s. 1-2.

⁵⁷ AK prot 1932:58:115-116.

⁵⁸ Tegborg (1982), s. 44.

⁵⁹ AK prot 1932:25:4-5; Engberg angrep också förslaget i en artikel i SD 21/3 1932.

⁶⁰ AK prot 1932:25:5-6.

⁶¹ Engberg, SD 16/10 1931.

⁶² Tegborg (1982), s. 44; Se även kommentarerna kring socialiseringsnämnden i AB 9/6 1932.

⁶³ Engberg SD 21/3 och 22/3 1932.

⁶⁴ AK prot 1932:25:9.

⁶⁵ NDA 9/6 1932.

⁶⁶ AB 9/6 1932.

⁶⁷ NDA 9/6 1932.

⁶⁸ Engberg, SD 31/1 1931.

⁶⁹ SAP:s kongressprotokoll 1932, Stockholm 1932, s. 64-66 o. 414-416.

⁷⁰ Allmänna kyrkomötets prot 1932:2:48.

⁷¹ Allmänna kyrkomötets prot 1932:2:7.

⁷² Allmänna kyrkomötets prot 1932:2:9.

⁷³ Allmänna kyrkomötets prot 1932:2:7.

⁷⁴ DN 25/8 1932.