2. Bakgrund

2.1 SAP:s inställning under 1880- och 1890-talet

Religionsfrågan togs upp redan i det första socialistiska talet i Sverige som hölls av August Palm (1849-1922) i Malmö 1881. I detta tal fastslås socialdemokratins syn på kyrkan och religionen. August Palm deklarerar flera ståndpunkter som på ett eller annat sätt skulle bli centrala för främst arbetarrörelsens (och även socialdemokraternas) hållning till kyrkan. Statskyrkosystemet var oförenligt med religionsfriheten och eftersom religionen var en privatsak skulle statskyrkan avskaffas. I det svenska socialdemokratiska arbetarförbundets program 1882 stipulerades det under punkt fem att: ”Statens fullkomliga skiljande från kyrkan, religionen bör vara privatsak”.¹

Grunderna till dessa åsikter går att finna i det tyska Gothapartiets program från 1875 men även det danska Gimleprogrammet från året därpå. Både Palm och den framväxande socialdemokratin inspirerades av dessa. Detta är en moderat hållning med liberala förtecken där tolerans- och frihetsprinciperna var rådande. Kraven som restes på en icke-konfessionell statsmakt ville samtidigt markera att religionen skulle lämnas utanför den politiska diskussionen.²

Agitationen kom i skarp ton att drabba prästerna som anklagades för förtryck. Kyrkan var en konservativ högerinriktad instititution som lierat sig med den politiska konservatismen och därför innebar en kamp mot konservatismen även en kamp mot statskyrkan.³ Förutom dessa två huvudlinjer, den moderata och den klasskampsbetonade, fanns även en strömning som tidigt ville identifiera socialismen som den ursprungliga och radikala kristendomen. Detta omfattade inte enbart socialistiska grupper utan appellerade också till konservativa kretsar där det utvecklades ett slags samhällsbevarande socialreformism.⁴

2.2 Branting och socialdemokratin kring sekelskiftet

Hjalmar Branting (1860-1925) skulle under 1880- och 1890-talet angripa kyrkan och även kristendomen utifrån sin positivistiska och anti-metafysiska hållning. Typiskt bland både socialdemokrater och liberaler var en utbredd anti-klerikalism. Herbert Tingsten menar att ”inom den svenska socialdemokratien var däremot från början en inte blott antiklerikal utan antireligiös och ateistisk uppfattning tongivande”.⁵ Brantings och ledande socialdemokraters hätskhet mot religionen ifrågasattes under den konstituerande kongressen 1889. Branting efterlyste ett uttalande mot religionen men detta röstades ner och programmets markering om att religionen var en privatsak och statskyrkan skulle avskaffas behölls.⁶

Branting och partiledningen svängde efter detta och hållningen mot religionen modifierades. Branting trodde nämligen att den vetenskapliga utvecklingen genom upplysning successivt skulle övervinna religiositeten. Det socialistiska nya samhället som skulle växa fram skulle innebära religionens död. Denna fatalism grundades på det historiematerialistiska perspektivet där religionen betraktades som en ideologisk överbyggnad dömd till undergång då den kapitalistiska basen kollapsade.⁷

Däremot menade Branting att statskyrkan borde avskaffas eftersom den stred mot religionsfriheten och det anstod inte en stat att ta ställning i religiösa frågor och påtvinga dem andra. Denna mer toleranta hållning som syntes hos Branting under 1890-talet berodde sannolikt på influenser från Tyskland och socialdemokraten Wilhelm Liebknecht (1826-1900). Partiprogrammet 1897 fortsatte på den inslagna vägen med religionen som privatsak och statskyrkans avskaffande.⁸

Branting fick 1903 försvara partiets linje vid ett offentligt diskussionsmöte där ateistiska och antiklerikala ståndpunkter med syftet att bekämpa religionen fördes fram. Mötet resulterade i ett nytt möte där Branting la fram en resolution med kraven om kyrkans skiljande från staten, att religionen är en privatsak och att det av taktiska skäl var onödigt att fastna i religiösa dispyter.

Resolutionen antogs, men för första gången lades också förslag fram om en annan politisk riktning för kyrkan. Den borde innan den skildes från staten reformeras för att bättre passa i tiden. Trots Brantings avvisande av en dylik lösning skulle idén som förts fram av kulturradikalen Knut Wicksell (1851-1926) sakteliga få fäste i partiet.⁹ Kraven på ett bekämpande av religionen restes vid partikongresserna 1905 och 1908 men de avslogs. Det var ungsocialisterna som stod bakom den starkaste agitationen mot religionen och statskyrkan.¹⁰

SAP:s mer toleranta inställning till kyrkan efter sekelskiftet berodde också på att en ny generation präster slöt upp bakom de politiska och sociala värderingarna inom socialdemokratin. En försiktig samsyn och växelverkan mellan SAP och statskyrkan minskade motsättningarna.

1904 kom Olav Kringens, en av Norges ledande socialdemokrater, bok Kyrkan sedd från socialistisk synpunkt ut. Här återfinns Knut Wicksells tankar om att statskyrkan bör reformeras och ställas i det socialistiska samhällets tjänst. Snarare är det privatkyrkan, frikyrkan, som är ett hot eftersom staten inte har något som helst inflytande över den. Boken togs emot med något kyliga känslor från socialdemokratin, men påverkade sannolikt tänkandet inom partiet.¹¹

Knut Wicksell förde fram sina idéer i en artikel i Tiden 1909 där han frågade om ett avskaffande av statskyrkan verkligen var rätt väg att gå. Borde inte kyrkan förändras och användas i statens tjänst? Erik Hedén (1875-1925) höll med Wicksell i stort, men ansåg att statskyrkan borde avskaffas p g a religionsfriheten, dock på något längre sikt.

Om kyrkan släpptes fri kunde den lätt bli ett offer för reaktionära element. Liksom Kringen såg han en fara i frikyrkorna, men tyckte att ett användande av statskyrkan för att bekämpa frikyrkorna var fel.¹² Socialdemokratins linje i kyrkopolitiken var långt ifrån enhetlig och trots programpunkten om statskyrkans avskaffande infann sig vid denna tid tveksamhet om dess praktiska genomförande.

2.3 Huvudlinjerna i SAP:s inställning till statskyrkan under 1910-talet

En av anledningarna till den förändrade inställningen bland socialdemokrater i frågan om statskyrkans avskaffande berodde som sagt på att flera präster anslöt sig till SAP. Två av dessa präster var Harald Hallén (1884-1967) och Ernst Klefbeck (1866-1950).¹³ Halléns främsta argument låg i linje med Wicksells och i viss mån även Hedéns åsikter att kyrkan ej fick släppas fri och därmed utsättas för reaktionära och konservativa makter.

Fortfarande höll betydande delar av socialdemokratiska arbetarpartiet på linjen om att förverkliga punkt IV om statskyrkans avskaffande i programmen från 1905 och 1908.¹⁴ Framförallt gjorde sig den marxistiska tonen gällande, att statskyrkan var en konservativ institution och en fästning för reaktionära krafter. Dessutom stred det mot principen om religionsfrihet. De fränaste angreppen kom från Arthur Engberg (1888-1944), en av de yngre socialdemokraterna, som kom att representera partiets radikala hållning till statskyrkan.¹⁵

2.3.1 Harald Hallén och Ernst Klefbeck

Statskyrkans vapendragare inom det socialdemokratiska partiet skulle bli Harald Hallén och Ernst Klefbeck. Trots samstämmighet i frågan om statskyrkans bevarande drev de två olika politiska linjer.

I och med den nyare teologin, liberalteologin¹⁶ , öppnades möjligheter för ett nytt betraktande av evangeliet. Socialdemokratins politiska och sociala läror och idealism betraktades förenliga med Jesu lära. Mest markant kom Nathan Söderbloms (1866-1931) tillträde som ärkebiskop 1914 att innebära en förnyad hållning från kyrkans sida till socialdemokratin. Söderblom ville markera kyrkans gemensamma intresse med socialdemokratin att stå på de utsattas och de svagas sida.¹⁷

Harald Hallén lyfte fram denna utveckling inom kyrkan och teologiforskningen som en garanti för att forskning skulle vara fritt inom statskyrkan. Det vore ett misstag att släppa statskyrkan och låta henne styras allena av reaktionärer och ortodoxa bibeltolkare. Statskyrkan skulle äga sin frihet om hon just förblev en statskyrka.

Den frihet Hallén åsyftade låg i den moderna teologin och skulle användas för att reformera och modernisera kyrkan.¹⁸ Därför skulle staten kontrollera prästutbildningen och kyrkans politiska liv. Om kyrkan skulle skiljas från staten innebar det också att egendomarna tillföll kyrkan. Samtidigt var kanske det starkaste argument mot skilsmässa att det politiska läget ej tillät det.¹⁹

Ernst Klefbeck menade likt Hallén att kyrkan ej borde skiljas från staten, men utifrån en något bredare partipolitiskt tilltalande grund. Ur kulturpolitisk synvinkel vore det enligt honom ett allvarligt misstag att avskaffa statskyrkan. Viktigast var en konsolidering och utökning av statens makt. Större inflytande skulle skaffas över kulturpolitiken så att SAP kunde dominera kyrkan och den dag då statsmakten föll i partiets händer utnyttja henne som ett politiskt redskap.²⁰

2.3.2 Den unge marxisten Arthur Engberg

Arthur Engberg markerade tydligt mot statskyrkan och påtalade att religionsfrihet enbart kunde genomdrivas om statskyrkan avskaffades. Engberg motsatte sig inte religionen i sig men statskyrkan representerade inget annat än överklassen och dess religionsutövning och var därmed förespråkare för ett orättvist samhällssystem.²¹

Engberg skulle särskilt opponera sig mot ungkyrkorörelsen som drog genom Sverige och propagerade för ”folkkyrkan”. Enligt honom gynnade de med sin konservatism privatkapitalismen och överklassen. I marxistiska termer talade han om att ungkyrkomännen gav sitt stöd åt den ideologiska överbyggnad som överklassen använde sig av för att förtrycka.²² Ungkyrkorörelsens användande av begreppet ”folkkyrka” var ett medvetet val i stället för den negativa klang ordet ”statskyrka” hade.²³

En av ungkyrkorörelsens främsta teologer var professor Einar Billing (1871-1939). Enligt honom var kyrkans uppgift ett inneslutande och ett synliggörande av Guds nåd och förlåtelsen. Det rörde sig här inte om att folkkyrkan var en ny kyrka, utan snarare att det var ett nytt förtroende för den gamla kyrkan. Inte heller var det nödvändigt för kyrkan att stå under staten, men, hävdade ungkyrkorörelsen, om oro fanns var det inte för folkkyrkan eftersom den alltid skulle fortleva tack vare folket. Nej, snarare oroade de sig för statens situation om kyrkan ej längre skulle finnas där.²⁴ Denna ”kaxiga” hållning markerade den renässans statskyrkan upplevde vid denna tid.

Engberg och andra unga socialdemokrater angrep ungkyrkorörelsen och deras folkkyrkobegrepp som de enbart såg som ett försök att stärka statskyrkans inflytande. Vid partikongressen 1917 anslöt sig Engberg till dem som ansåg att tiden var inne för att göra upp med statskyrkan och att kämpa mot dess förmynderi både andligt och politiskt.²⁵ Engbergs linje hårdnade mot statskyrkan och religionen. Det fanns enligt honom bara två alternativ: kristendom eller socialism. 1918 gav Engberg ut en broschyr, Statskyrkans avskaffande, där han menade att religionsfriheten gick före allt annat och på marxistisk grundval motiverade han sin ståndpunkt.²⁶ Dock var Engberg inte helt främmande för att en statskyrka i en upplyst stats händer kunde bana väg för en ny livsåskådning.²⁷

Vid riksdagen 1918 motionerade socialdemokraten Gustav Möller (1884-1970) om statskyrkans avskaffande. I SAP skulle slaget stå mellan Engberg och Hallén. Här synliggjordes den gamla konflikten mellan dem som ville avskaffa statskyrkan omgående och de som ansåg att den kunde reformeras och användas i statens tjänst för att kontrollera folkets religiösa liv. Frågan föll dock, men andra kammaren fattade beslut om en utredning av vilka följder en skilsmässa skulle få för folket. Förslaget stoppades, som i de flesta fall under denna tid, i första kammaren.²⁸

2.4 Huvudlinjerna i SAP:s inställning till statskyrkan i början av 1920-talet

Arthur Engberg framstod mer och mer som SAP:s främste talesman i kyrkliga frågor och under riksdagen i januari 1920 lade han fram en motion i andra kammaren om ett avskaffande av kyrkomötets veto inför riksdag och regering i religiösa frågor. Varför motionerade han inte om statskyrkans avskaffande? Engbergs inställning till statskyrkans avskaffande var oförändrad, men han hade nu omprövat hur detta skulle genomföras.

I stället drev han ”statskyrkoidéns restlösa förverkligande” som gick ut på att statskyrkan kunde jämställas med vilket annat statligt organ som helst. Just hennes egenskap att vara statlig innebar att tillgångarna vid ett avskaffande skulle tillfalla staten. Därför var kyrkomötets vetorätt en absurditet eftersom varken militären eller skolväsendet besatt denna möjlighet.²⁹

Grunden för Engbergs resonemang står att finna hos 1800-talsfilosofen Christopher Jacob Boström vars statsfilosofi poängterade att staten som samfundsbildning inte bildats genom människors konventioner. Därför var det inte möjligt för människor att upphäva den. Kyrkan var i sin tur en del av staten, ett statsorgan med ansvar för det religiösa.³⁰ I Engbergs förnyade program öppnades möjligheten för staten att kontrollera och styra det religiösa livet. Om kyrkan fullständigt lades under staten och systematiskt förnyades kunde den släppas fri. Tanken att ”staten genom sin kyrka skulle avkristna folket” hade nu fått genomslag hos Engberg.³¹

På SAP:s kongress i februari 1920 diskuterades om det var lämpligt med en punkt om religionen som privatsak. Det var bättre, ansåg Engberg m fl, att ha en punkt för religionsfrihet. När programpunkten om statskyrkans avskaffande kom upp skulle statskyrkan ånyo försvaras av Harald Hallén, men denna gång fogades taktiska argument till det tidigare anförda försvaret. Hallén varnade för en kommande politisk reaktion och det vore gagnlöst att orsaka en konflikt bland folket genom att attackera statskyrkan så hårt. Andra röster höjdes att det fanns en fara i att ha för höga tankar om svenska folkets vilja att avskaffa statskyrkan. Hallén lyfte fram statskyrkans roll som kulturbärare, vilket mötte stöd bland ledamöterna, och en garant för frikyrkomotstånd.³²

Särskilt kan Halléns linje ha svarat mot ett ideologiskt och begreppsmässigt behov då partiet kom i regeringsställning i början av 1920-talet. I stället för ”klass” krävdes ett bredare begrepp, det som sedermera skulle bli ”folk”. En rädsla för att förlora väljare låg sannolikt bakom den något varsammare politiska hållningen.³³

Engberg drev religionsfrihetens princip som den viktigaste punkten på kongressen. I tidningen Arbetet skulle han i juni samma år uttrycka sitt motstånd mot statskyrkan: ”Det finns därför för mitt sätt att se knappast någon grövre kränkning av det djupaste och bästa i en människosjäl än vidmakthållandet av en–statsreligion . Det är därför jag är och förblir en obeveklig motståndare mot statskyrkoinstitutionen...”³⁴

Frågan om religionsfrihetens införande på programmet gick igenom och trots att ett flertal ledamöter på kongressen vädjat om besinning angående punkten om statskyrkan gick denna igenom i sin helhet med följande formulering: ”Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo”.³⁵

Beslutet skulle dock följas av en öppen protest från ca 30 ledamöter med Hallén i spetsen där det varnades för agg mot partiet från folkets sida. SAP var uppenbart splittrat, men det var kanske möjligt för staten att förverkliga religionsfriheten med en statskyrka genom att tillåta utträde ur den. Trots allt föredrogs en kontrollerad statskyrkokristendom framför frikyrkornas trångsynthet.³⁶

Statskyrkans företrädare reagerade kraftigt mot Engbergs motion 1920 och det fanns en uppenbar oro att kyrkan skulle underordnas staten fullständigt.³⁷ Samtidigt kunde en viss avspänning märkas i relationen mellan kyrkan och socialdemokratin under kommande år.³⁸ Engbergs linje tog sakteliga en annorlunda riktning vid riksdagen 1923 där två motioner om statskyrkans avskaffande väcktes (dock ej av socialdemokrater). Här lade Engberg åter fram sina synpunkter att statskyrkan borde reformeras och ett tecken på en sådan begynnande utveckling var att teologiutbildningen på senare år liberaliserats. Genom att kontrollera prästutbildningen kunde staten kontrollera kyrkan. Hans hållning var uppenbart taktisk, men här röjdes också Engbergs hätskhet och avsky inför katolicismen som var på frammarsch inom kyrkan.³⁹ Det fanns uppenbarligen gränser även för en idealist som sade sig företräda religionsfrihet och Engberg var i detta avseende väldigt dubbel.

1925 kom Engbergs ”nya” reformprogram där statskyrkans avskaffande skulle förverkligas i sex steg:

1) Den borgerliga och kyrkliga kommunen sammanslås; 2) rätt till fritt utträde ur statskyrkan beviljas; 3) kyrkomötets vetorätt avskaffas; 4)bestämmelsen om bekännandet av den rena evangeliska läran utplånas ur R.F.§ 28; 5) religionsundervisningen i skolan omlägges på principiellt samma grund som skolans övriga ämnen; 6) statskyrkan avskaffas.⁴⁰

Med sammanslagningen av den borgerliga och kyrkliga kommunen raserades uppdelningen mellan den politiska och kyrkliga makten, lekmannen (politikern) fick ökat inflytande över den kyrkliga organisationen. Rätten till fritt utträde ur statskyrkan öppnade för fritt bekännande till annan trosåskådning än den av staten givna. Eftersom Engberg betraktade statskyrkan som ett statligt organ, ett statsväsende i likhet med skolväsendet, var kyrkomötets vetorätt en orimlighet. Statskyrkan var inte ett eget rättssubjekt, utan underordnad staten och kungen i egenskap av statskyrka. Punkterna fyra och fem i Engbergs program blev kompromisslösa förutsättningar för den sista punkten. Engbergs handlingsprogram för statskyrkan var alltså konkret och tydligt på samtliga punkter. Svart på vitt stod det hur partiprogrammets punkt om statskyrkans avskaffande kunde genomdrivas.

¹ Från Palm till Palme. Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, Kommentar och dokument utgivna av Föreningen Socialistisk Debatt, Stockholm 1972, s. 138.

² Tingsten, s. 247-248.

³ Sven-Åke Rosenberg, Kyrkan och arbetarrörelsen, Lund 1948, s. 43-44; Ralfnert, s. 60-62; Lennart Tegborg, ”Samhällsenhet och religionsfrihet”, I: Religionen som samhällsfaktor.Arbetarhistoria . Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek , Nr 66-67, Årg 17 2-3, 1993 , s. 6; Tingsten, s. 247.

⁴ Tingsten, s. 247-248.

⁵ Tingsten, s. 249; Ralfnert, s. 64.

⁶ Ralfnert, s. 64, 66-67, 69-70. Märk särskilt fotnot 60 med hänvisningen till Ahlberg på s. 70. Att det just från arbetarna kom ett motstånd till religionsfientligheten inskriven i programmet visar på den förvissning och förståelse som fanns för kyrkans och kristendomens betydelse i samhället.

⁷ Tingsten, s. 256-257.

⁸ Carl Arvid Hessler, Statskyrkodebatten, Uppsala 1964, s. 129; Stråth, s. 17; Tegborg (1993), s. 6.

⁹ Ralfnert, s. 79-81.

¹⁰ Rosenberg, s. 186-187.

¹¹ Rosenberg, s. 188-189.

¹² Hessler , s. 169-172.

¹³ Hessler, s. 177-178.

¹⁴ Från Palm till Palme. Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, s. 147, 149; Hessler, s. 179-180.

¹⁵ Beltzén, s. 34-35.

¹⁶ Liberalteologin i Sverige kom att utformas av främst professor Emanuel Linderholm (1872-1937). Det genuina i kristendomen var Jesu enkla lära och handlingar, bl a kärleksbudet. Linderholm ville avdogmatisera den kristna läran och sammanföra den med idealistisk filosofi. På detta sätt kunde kulturen på ett uppbyggligt sätt genomsyras av kristendomen. Se ”liberalteologi”, Nationalencyklopedin band 12, Höganäs 1993.

¹⁷ Hessler, s. 173-174; Stråth, s. 17.

¹⁸ Hessler, s. 178.

¹⁹ Stråth, s. 18.

²⁰ Hessler, s. 179.

²¹ Beltzén, s. 34-35; Hessler, s.172-173.

²² Ralfnert, s. 98.

²³ Gustaf Aulén, Hundra års svensk kyrkodebatt, Stockholm 1953, s. 82; Hessler, s. 157.

²⁴ Hessler, s. 158-160.

²⁵ Hessler, s. 175; Beltzén, s. 37.

²⁶ Beltzén, s. 37-38 o. 111.

²⁷ Tingsten, s. 267.

²⁸ Hessler, s. 176, 179-180.

²⁹ Beltzén, s. 114; se Stråth, s. 18; se även nedan hur egendomsfrågan kom att antas av socialdemokratiska kongressen 1920.

³⁰ Hessler, s. 35.

³¹ Hessler, s. 189 o. 192. Engberg anklagades i andra kammaren för att vilja avkristna svenska folket, se Rosenberg s. 256.

³² Hessler, s. 183-185.

³³ Lennart Tegborg och Urban Claesson, ”Arthur Engbergs statskyrka–Harald Halléns folkkyrka. Två linjer inom svensk socialdemokrati”. I: Tro och Tanke 1996:8, Stockholm 1997, s. 41

³⁴ Arthur Engberg, Tal och skrifter III, Stockholm 1945, s. 255.

³⁵ Från Palm till Palme. Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, s. 157-158.

³⁶ Hessler, s. 185-187; se även Beltzén, s. 120.

³⁷ Hessler, s. 189-190 o. 199; Ralfnert, s. 102-104.

³⁸ Rosenberg, s. 257.

³⁹ Beltzén, s. 122-125

⁴⁰ Engberg (1945), s. 280.