Sommaren i Robinsons
fotspår för Mona
Vecka efter vecka på Filippinerna är ingen tokig semester. För
Mona Lundkvist blev sommarens ledighet från jobbet något
utöver det vanliga. Hettan och hungern bekom henne inte så
mycket. Svårare var det att handskas med röstningen. Tävlingen
om vem som blir årets Robinson är avgjord och Mona är en av de
16 tänkbara kandidaterna.
När Mona Lundkvist i Umeå ska beskriva hur hon har haft det på
Robinsonön, så räcker inte adjektiven till.
- Fantastiskt, säger hon och tycker det låter futtigt.
Det är några veckor sedan hon kom hem från inspelningen av
höstens omgång av TV-succén Robinson. Hon kommer solhärdad
och strålande till vårt möte. Hårslingorna har blekts och
självförtroendet stärkts. Hon kisar för att riktigt kunna se,
glasögonen kraschade nämligen på Filippinerna.
- Men det var ingenting mot allt annat, säger hon utan att
avslöja vad.
Började av en
slump
Det stora äventyret började när hon av en slump fick upp
Robinson-anmälan på Internet i mars. Hon hade då två timmar
på sig att skicka in sin anmälan.
- Jag som inte ens har sett ett helt program.
Mona arbetar som personaltidningsredaktör för Umeå sjukvård
sedan flera år. En lång tid har hon lidit av skrivkramp och
kanske var det den hon ville bemästra med sitt ansökningsbrev.
- Jag tänkte att om jag kan skriva ett brev som syns bland 15
000 andra så kanske det ändå inte är så illa.
När de sedan ringde från Strix televison och inbjöd till
intervju bland 600 andra utvalda så var Mona nöjd. Brevet hade
fungerat.
Barnen Jessika och Mattias var däremot eld och lågor och Mona
tog med sig sin nyfikenhet till den första uttagningsomgången.
- Jag tyckte det skulle bli roligt att se hur det gick till.
Själva tävlingen tog jag rätt lätt på.
Fysiska prov
Och kanske var det därför hon gick vidare till uttagningen på
Bosön tillsammans med 53 andra lyckliga. Där testades
kandidaterna med både frågor och fysiska prov och
undersökningar. Även i dessa bestod Mona provet och hon ingick
därmed i den sista uttagningsomgången med bara 20 eventuella
Robinsontävlande kvar.
I slutet av april ringde själva programledaren Anders Lundin
upp.
"Jaha Mona, vi ska åka till Filippinerna tillsammans i
sommar." var det första han sa. Mona tvekade inför all
medieuppståndelse och utlämnandet i TV-rutan, men svaret blev
ändå ja.
- Jag har nog inte förstått vidden av det här än, men jag
ångrar inte en enda dag, bedyrar hon.
Hettan
Hon längtade inte ens hem. Hon visste att tiden var begränsad
och att barnen hade det bra hos släktingar, Hettan, hungern, det
ständiga regnandet och de kalla råa nätterna vägdes upp av
den undersköna naturen. Höga svarta berg som stupade brant ner
i smaragdgröna vatten, djungelnatten som sjöd av mystiska ljud
och havets eviga andning mot snäckbeströdda öde stränder.
- Allt var roligt, en extra ordinär upplevelse som aldrig kommer
att återkomma. En sådan resa går aldrig att beställa, med
tyfon och allt.
- Tyfonen Maggies framfört gjorde att vi blev evakuerade och
isolerade för att vi skulle vara okända för varandra inför
tävlingen.
Av förklarliga skäl kan Mona inte avslöja några detaljer om
tävlingen. När jag undrar om hon gått ner mycket i vikt så
medger hon det, men inte hur mycket. Antalet kilo kan ge en
fingervisning om hur länge hon blev kvar på ön.
- Men det gick fort att äta upp sig igen.
Tilldelningen av mat var knapphändig. En deciliter okokt ris om
dagen var basransonen. Lite mjöl, matolja och konserver fick de
också, men sedan gällde det att fixa födan själv. Fisk,
musslor och omogen annanas var vad de fann på ön.
"Vrålhungriga"
Vi var vrålhungriga, men jag vande mig snabbt. Det märktes mest
när vi skulle tävla att vi inte hade fått äta. Jag fick
mjölksyra direkt.
Hennes egen roll ordar hon inte så mycket om, mer än att hon
är nöjd med sin insats.
- Men graden av nöjdhet får du inte veta, ler hon.
Plötsligen slår det henne att allt hon varit med om ska visas
på bästa sändningstid i TV ända fram till jul.
Från det att deltagarna vaknade tills de somnade stod kamerorna
på. Och redigeringen av det gigantiska materialet har TV frihet
att göra vad de vill med.
Mona suckar tyst, väl medveten om att hon inte har en chans att
påverka hur hon kommer att framställas.
- Det blir en lång höst. För mig är äventyret över, det
känns bara bra onödigt att visa det i TV, skrattar hon.