Robinson-Jerker: "Jag tycker om att se folk lida"

PARIS. Fråga: Vad har världsmetropolen Paris gemensamt med en låtsas-öde-ö i televisionens tvålarkipelag?
Svar: På båda dessa ställen råder en skakande brist på Estrellas dill- och gräslökschips.
Trots det har chipsomanen Jerker Dalman överlevt såväl en filippinsk sommar som en höst vid Seine.

- Jag tycker om att se folk lida. Att se hur människor klarar en extrem situation är otroligt spännande, säger han över en löjligt dyr kopp te på ett av favoritkaféerna, Beaubourg nere vid kulturhuset med samma namn.
Då har han hamnat rätt. Att ägna dagarna åt att tillsammans med andra utlänningar gå vilse i djungeln av franska verbändelser måste göra både sadisten och självplågaren nöjd.

Ständigt hungrig
Som det anstår en Paris-student är Jerker Dalman mager och ständigt hungrig (medfött, säger han själv). Sedan snart två månader tillbaka läser han en av de nybörjarkurser i franska som det anrika och varumärkesmedvetna Sorbonne-universitetet säljer till stackare som straffats med att födas någon annanstans än i Frankrike. Han trivs som fisken i akvariet och hamstern i hjulet. Det är en hårt schemabunden tillvaro.
- Jag går upp sju, duschar, åker till skolan, är där mellan nio och tre. Sedan brukar jag sitta på något kafé med kompisar. På kvällarna läser jag läxor. På helgerna går man kanske ut på någon klubb.
Livet i Paris är, kort sagt, inte bara smällande champagnekorkar och ostronsupéer. Inte om man lever på svenskt studielån och delar en liten tvårummare i Bastilj-kvarteren med två svenska vänner och en fransk grammatika.
• Så varför Paris?
- Jag ville åka utomlands och plugga ett år. Först funderade jag på spanska, men sedan blev det franska. Jag tycker det är ett vackert språk.
Jerker Dalman säger att han anmälde sig till "Robinson" för att han inte fått något sommarjobb och för att han ville komma till Filippinerna.
• Varför tror du att du kom med?
- Förmodligen för att jag är homosexuell. Men det får du ringa och fråga Strix (produktionsbolaget) om.

En del av programmet
Type casting? Renodlade typer, som i såpoperorna - den gode, den onde och den homosexuelle?
Lite så var det, säger Jerker, och han tycker inte det är fel, "det är en del av programmet". Men han vill inte göra något stort väsen av de "homofobiskt" färgade konflikter som tv-folket påstås ha försökt manipulera fram.
- Jag har sett sju program. Jag tycker att de bara visat sanningen, att de klippts ärligt.
• Du känner igen dig själv?
- Ja, jag tycker att alla sidor av mig kommer fram.
Årets Sophie Uppvik? Ett vandrande Gay Pride-plakat? Jerker Dalman värjer sig trots allt en smula mot den rollen.
- Självklart kämpar jag för de homosexuella, men det finns de som är bättre på politik än jag.
- Samtidigt vet jag ju att många människor kommer att döma homosexuella efter mig. Jag kan bara hoppas att de tycker jag är trevlig.


Jeker om livet på ön:
- Det var långsamt, hungrigt, psykiskt ansträngande, fuktigt och regnigt. Många gånger förbannade jag att jag skickat in anmälningsbrevet och kommit med. Men efteråt var jag glad över att ha gjort det. Det var som lumpen. Man lärde sig mycket om sig själv...

Jerker om kompisarna på ön:
Man sökte sig till de människor man kom överens med. Det är inget konstigt med det. Agneta och jag kom till exempel väldigt bra överens. Vi är lika, men ändå olika, tänker på samma sätt. Vi har kontakt. Vi talar med varandra i telefon.


Firar nyår med kompisar i Paris

Namn: Jerker Dalman.
Ålder: 23 år.
Uppvuxen: Mellan Borlänge och Leksand i Dalarna.
Bor: Delar en tvårummare i Bastilj-kvarteren i Paris med två kompisar.
Gör: Läser nybörjarfranska vid Sorbonne.
Bakgrund: Har läst konst vid folkhögskola i Norrköping.
Framtidsplaner: Söka till konsthögskola.
Favoritfilm: "Clockwork orange".
Favoritband: "Jag tycker om Depeche Mode. Suede... har bred musiksmak.
Favoritkonstnär: Ingen speciell, men gillar Max Ernst.
Favoritmat: "Allt som är fett och flottigt."
Nyårsafton: "Firar jag i Paris med kompisar".