Intervju med Agneta
Hur är det att se sig själv på tv?
- Jo, jag accepterar att jag ser ut som jag gör. En liten gumma
på 143 år från
bergen, typ.
Vad får du för reaktioner från omgivningen?
- Jag var i Stockholm i dagarna och då kom folk fram på
tunnelbanan och
frågade "är det inte Agneta?". "Jo, förlåt mig
för hinderbanan" svarar jag. Jag
har varit väldigt orolig för att folk bara skulle tycka
"ut med henne", men det
verkar de inte göra.
Så du känner dig poppis?
- Ja, jag är lite glad åt det här med "Robinson".
Och du fick en väldigt god vän i Jerker?
- Det kanske låter fjantigt, men man skulle kunna kalla det för
ett själarnas
möte. Vi är väldigt goda vänner. På ön när det var jobbigt
hade vi väl stöd i
varandra. Men det är på det vänskapliga planet.
Delar du upprördheten över motståndarlagets mat- och spritfusk
eller tyckte du bara det var roligt?
- Lite kul var det ju. Det som förvånar mig är att folk tar
"Robinson" på sådant
allvar och blir så upprörda. Men samtidigt, dom hade sprit,
mat, kaffe och
choklad medan jag var uthungrad. Det är klart att lite
upprörande var det ju.
Har programmet hittills givit dig den PR som ståuppare som du
hoppades på före inspelningarna?
- Det har det verkligen. I alla fall hittills. Jag tycker jag har
haft bra med jobb
hela tiden, men när jag var på Norra Brunn i Stockholm nu i
helgen kände jag
en helt ny värme från publiken. Dom visste vem jag var, även
om jag inte står
och pratar om "Robinson". Samtidigt får jag
prestationsångest, ribban höjs,
men det är en utmaning.